Jag måste skriva. Av förtvivlan och frustration.

Förtvivlan över vad jag ska göra när min son inte sover och jag har inga krafter kvar. Förtvivlan över at känna mig enormt tjatig när jag pratar om det. Vill inget annat än att säga hur underbart det är att vara hemma. Hur underbar han är.

Men just nu är det ju inte så. Jag är frustrerad över att vara maktlös. frustrerad över att inte förstå vad jag kan göra för honom. Jag ät frustrerad över hur det känns just nu helt enkelt.

Jag hinner ju inte med nåt!! Hjälp mig, vad ka jag göra???

Det har väl aldrig varit hetare än nu att prata om hälsa, välmående och att leva här och nu- ta dagen som den kommer, Carpe Diem! Vi lever i en värld där det har blivit viktigt att ätta sig själv i fokus och börja leva MITT LIV!

Och mycket av allt det här är saker man jobbar mycket med inom AA (Anonyma alkoholister) och Al-anan(anhöriga till alkoholister). Men det pratar vi inte lika högt om.

Själva tanken är att eftersom en alkoholist inte kan styra sitt eget liv när han/hon lever i ett missbruk(tydligen!) så är det viktigt att ta en dag i taget och det viktigaste först. Det här gäller ju även oss som är medberoende och har en anhörig som är alkoholist.

För mig har det alltid varit svårt att leva här och nu, hur enkelt det än må låta.... Jag har gärna velat planera saker i flera år i förväg. Med med tiden så har jag insett att jag missar så mycket på vägen, när man(läs jag) inte vågar stanna upp och bara vara.

Helt plötsligt väckte en helt ny värld för mig, jag fick barn. Mina barn har verkligen lärt mig att leva här och nu och inse att jag är maktlös över allt annat än mig själv.

Ett barn kan man inte styra hur det ska vara vaken eller sova. Och ifrån total harmoni kan de bara börja skrika så man blir helt förtvivlad och släpper allt annat. För oavsett vad man höll på med så är mitt barn det viktigaste just här och nu.

Tänk om vi kunde lära oss mer av våra små kärlekar- våra barn. Tänk om vi kunde bry oss om oss själva lika mycket som vi bryr oss om det lilla barn vi har i famnen.

Helt plötsligt så inser jag att har mina barn att tacka, för de lä'r mig att leva en dag i taget och uppskatta det lilla som stora i livet.

Älskar er, Hugo & Moa!

Har ni någonsin varit med om att kämpa hårt för någonting? Man kan ha jobbat med en viss sak, mot ett vistt mål under en väldigt lång tid och så plötsligt så står man där en dag och känner att nu- NU HÄNDER DET!

Sedan kommer ett tomrum som jag inte alls var beredd på. Hur kan det vara så att man kämpar så hårt för något och när man väl börjar att få det så infinner sig inte lyckan. Jätte konstigt!

Det är som om jag förväntade mig euforisk lycka och inser att det inte var så stort om jag trodde. Det var könt och jag blev glad, men mer än å blev det inte. Och det kanske är helt OK! Det handlar snarare om att acceptera var jag står nu och fundera vad jag ska fokusera på.

Jag är oerhört tacksam att ha nära & kära som gör att jag utvecklas. Tack vare er inser jag vad jag trivs med livet och vad tolt jag är över mina egna framsteg.

Desutom händer det mycket som jag mår bra av just nu, och jag får dela det med människor som betyder mycket för mig.

Mycker kärlek till er alla!

Många känner till ordet och meningen med "energitjuvar". Jag tycker att man kan läsa mycket om det och budskapet är att man ska "göra sig av med" dem.

Helt klart är det så att det finns människor som tar mer än de ger, men en klok kvinna har lärt mig att se dem som mina läromästare!

Jag kan inte Skydda mig från dessa typer av människor, men om jag väljer att de på dem som mina läromästare så inser jag att jag lär mig något nyttigt om mig själv varje gång jag möter någon som utmanar mig.

Med lite distans så har jag även insett att just de människor har gjort mig till den jag är idag. De tar mycket energi, men samtdigt ger de något de inte ens vet om- tron till mig själv!

Jag kan helt ärligt säga att jag är mäkta stolt över att fira ett mirakel som just har fyllt ett år, VINCENT! Jag är stolt över att känna två tappra föräldrar som har orkat så mycket på ett år! Jag är stolt över den utveckling lilla prinsen gör! Men framför allt är jag stolt över att en sån liten knodd kan ge så mycket energi och en tankeställare över livet!

Du lilla Vincent hade bestämt dig för att stanna. Du klarade något som inte många gör och för det är jag så stolt över dig! <3

Och det är just såna händelser som får mig att fundera lite extra på livet och än en gång över vikten av att vara "här & nu". Om jag ständigt ska oroa mig över morgondagen så lever jag ju inte NU. Om jag ska må dåligt över det som HAR hänt så lever jag inte heller nu!

Men att lev ajst här och nu tycker jag är en svår utmaningen som jag ständigt behöver bli påmind över!

Japp, igår gjorde jag det....med blandade känslormen helt klart fylldes energin på. Jag drack lite vin med några vänner!

För visst är det så, att fast jag är mamma katrine så behöver jag, KATRINE egen tid å energi. Jag behöver vuxet sällskap och bara få vara ett tag...

Dels var det blandade känslor att dricka vin. Ska jag, ska jag inte? Vad ska andra tycka? Hur kommer jag att må? Men med fascit i hand så gjorde jag rätt. För MIG!

Jag fattade beslut att sluta amma på nätter eftersom han ändå behöver ersättning. Och då känns det OK för MIG att ta ett glas vin. Och jag hade riktigt trevligt!=)

Dels har jag svårt att "lämna" min familj. Jag har en 6 åring som är ganska duktig på att få mig att känna mig dålig om jag åker bort just nu. Och dels vill jag inte missa en enda sekund av min kära familj!

Men det är som någon sa, att om jag gör något för mig och blir glad så gynnar det även min familj. Glädje smittar;) Det ska jag bli bättre på. För min älskling uppmuntrar mig och det är just så jag vill ha dte i ett förhållande. Kärlek;)

Och idag blir det alanon medan Moa är på dans. Det är kvalitetstid det!:)

När moa föddes 2005 var caffelatte mammor inne. Man skulle dricka kaffe å fika med vänner som också var hemma å var mammor. Även om jag mest kände mig ensam för att jag var så ung så kan jag intyga på att caffelatte imponerade på mig.

Men idag går jag hellre ut och gå med mina vänner. Vi äter lunch hemma hos någon (TACK SANDRA!!!!) istället för att fika ute på stan. Och det här vill jag hylla för jag ÄLSKAR det!

Samtidigt som man rör på sig får man träffa vänner och prata av sig lite. På så vis får man mer energi, mer pengar i plånboken och mer kvalitetstid med vänner. Love it!

Det är så stor skillnad å att bli mamma när man verkligen är redo för det. Nu säger jag inte att det är kopplat med ålder, vi är alla olika! Men för mig handlar det om att fler än jag går hemma, man är inte ensam. Det handlar om att jag är tryggare i mig själv och vågar be om hjälp.

På så vis njuter jag mycket mer den här gången, allt är inte lika skrämmande. Däremot kan jag säga att "myten" om att man får "tvärtom" morför första stämme rpå mig. Han är liiite mer krävande, liiite mer bestämd och sover liiite MINDRE! Men ändå tar jag det med ro och vet att det inte är för alltid. Moa var ju hur lätt som helst när hon blev fyra.....:-O

Men vad gör det om hundra år?=)

  Igår kom min pappa och vi åkte och plockade svamp. Nu har han äntligen träffat båda sina barnbarn! Blev så glad:)