Efter många timmars sömn är jag nu vaken och hinner ta det lugnt på morgonen. Känner lukten av när kaffe bryggs, höra hur Moa leker med sina dockor... DET är totalt njutning just nu.

Var till kuratorn igår. Och blev jag klokare? Jo då. Som alltid. Hon är min ängel hon:)

Man pratar mycket om att klättra uppför sin egen stege. Och när man kommit till toppen har vi alla nått vårat mål. Vägen dit kan se olika ut. Och som min kurator sa är det just på plattformen som det händer saker. Det är då man förändras. Och det tar tid.

Jag tror att jag alltför ofta bara villl ta steg. Komma vidare. Utan att stanna upp och fundera på vad som händer med mig. Som det är just nu känns det tomt. Jag varken orkar eller vill tänka så djupt. Så anatar händer saker med mig. Skönt.

Vill inte leva det liv jag förut valde. Att alltid sätta mig själv sist. Att kämpa för andra så att jag nästan går under. Att göra saker så att jag får ångest. Att kämpa så hårt så alla nära och kära bara väljs bort...

Men bara för att jag tagit det beslutet och verkligen kämpar så innebär det inte att det är en enkel sak eller att det altid känns bra. Det känns faktiskt som att jag tappar en del av mig själv. Även om det inte var en bra del. Men då visste jag vad jag skulle göra i olika situationer. Jag "visste" vad jag "mådde bra av".

Det låter delat och förvirrat. Och det är det. Det jag vill säga är att jag tappar en del av mig och kämpar hårt för vad jag vill uppnå. En förändring ska ske. Men det kan vara skrämmande. Bara släppa taget och in i det okända.

Så vad är då mitt mål? Känns som om jag går och väntar på att något bra ska hända. Som magi... Det jag vill uppnå är att jag ska leva ett liv som jag trivs och känner mig trygg med. Att jag skall ha en fungerande vardag som jag njuter av. I alla stunder. Att jag ska vara så ärlig mot mig själv att jag känner när något är fel. Jag vill kunna ta och ge kärlek rakt in i hjärtat. Jag vill känna total avsmak för det liv jag en gång levt.

Så tänker jag att så många säger att man inte ska ångra något man gjort i livet. Det har gjort mig til just mig. Men jag måste endå erkänna att jag ångrar mig. Det gör jag. Nu drömmer jag mig bort till det liv jag hade när jag fick Moa. Då vi var en vanlig svensson familj. Jag fick kärle. Jag hade ett hem jag älskade. Men just då var det något jag fick avsmak för.

Känslomässigt störd? Så känner jag mig. Tänk att känna är något jag skulle få träna på. Om och om igen.. 

Förvirrat och ärligt blev denna blogg. Förvirrad men ärlig är jag!

Tack Susanne för det underbara sms:et. Sånt hjälper!! Tack Ida, du förvånar mig ibland:)Tack Carro, jag säger bara TACK!!

Dagar har gått och vardagen rullar på.  Segt att skriva nu. Segt att kliva upp på morgonen. Segt att bara vara. Gud vad jag försöker nu. Om och om igen. Känns så meningslöst. Har inte känt efter på ett tag, inte vågat med tanke på hur ont det gör. Det gör jävligt ont att bli lämnad, bortvald. Sån smärta.

Den smärtan klarar jag nästan inte av. Och om jag väl börjar känna efter så är det lika bra att stänga av. Hjälper ju endå inte att känna. Hänt har hänt och det gör ont i sig.

Har alltid tyckt att jag har många omkring mig. Men då var vi där igen. Nu vill jag bara ha äkta. Spelar ju inte någon roll hur många man har omkring sig. Bara att de man har är något att lita på. Fan vad enkelt allt var förut... En drömmande verklighet som förgyllde...? Må så vara. Nu känns det bara skrämmmande.

Så vad är det jag vill ha sagt? Vem vet...

Fokusera. Vad kan jag gör för att må bättre? Vad har jag gjort så att jag har tagit mig dit jag är just nu? För något har ju hänt. Så är det.

Jag bestämde mig. Slog min egen personliga botten. Och den var låg. Nedvärdering av mig själv. Dålig självinsikt. Manipulation. Ångest. Lögner. Svek. Psykisk misshandel(?)... Ja listan är lång. Men så stod jag där och kände att jag dör om jag inte tar mig ur det sätt jag lever nu. Ett beslut var fattat.

Sedan kom vardagen och beslutet var inte längre lika lätt att eftersträva. Om och om igen fick jag göra samma beslut. Fortsätta kämpa. Söka kraft. Be om hjälp... Känns mig maktlös och släppa taget.

Gråt. Oj vad mycket gråt jag upplevt hittils. Frågor om vad som händer nu.. vad som väntar sedan och framför allt hur i HELVETE jag sak klara detta.

Men även de positiva stunderna då jag fått massor med enegrgi och känt att allt bara känts rätt. Då jag vet precis vad jag vill och hur mycket kraft jag ska lägga ner på det! Just de stunderna njuter jag av livet goda. De små stunder som är så svåra att greppa.

Och sedan åter igen så sitter jag här. Osäker. Rädd och negativ. Med hundra frågor om hur morgondagen ska bli. Vaför inte bara leva här och nu??

Så nu väntar semester. Då ska jag kämpa för att leva här och nu. Släppa alla krav. Njuta av Moa och mig själv. Jag ska spela bilbingo, gå promenader, grilla, bada, ha picnick, hälsa på alla som har sommarstuga, campa. Vara hemma och bara vara.

Ja livet är för mig ett mysterium.

Idag är dagen D. Sommarfest 08 på jobbet! Hawaiitema och allt, kan det bli bättre! Ska bli riktigt skoj att vara med dem från jobbet. Vi faxade i lokalen igår kväll. Det blev SÅ fint!

Innan jag åkte till lokalen var  jag och handlade. Så hittade jag en klockren present, som jag bara måste köpa till min arbetskollega Eva. En kaffe kopp med texten: Tack för allt... Hon är verkligen en vän som finns när jag vill prata, skratta, gråta eller bara vara. SÅ härlig!

Först hittade jag en kopp med texten VÄRLDENS BÄSTA och tänka att den här är klockren. Men på insidan stod det ÄLSKARE. ha ha ha ha!

Så vad har jag mer att skriva? Just nu är jag positiv. Har lite svårt att sova, men försöker använda tiden till att göra saker. Lika bra det än att muttra om förlorad sömn=)

Nu ska jag hoppa in i bilen och åka till syrran. Världens bästa!!*puss*

Vaknade alldeles för tidigt idag. Tittade på klockan och den var halv 6.. Stressad över att inte kunna sova. Stressad över att jag inte riktigt vet vad jag känner..stressad stressad stressad... Så vad kan jag nu göra åt saken?? Jo, jag gjorde något helt annorlunda. Jag tog hjälp.

Ringde pappa och sa precis som det var. Och genom att prata kom jag själv fram till att det är mycket som händer nu och att jag ligger flera steg frammåt istället för här och nu. Riktigt skönt att lätta mit hjärta.

Så helt plötsligt hade jag koll på läget. Kunde lyssna på vad pappa sa. Han pratade mycket om Laban.. hand lilla hundvalp som han verkligen behandlar som en bebis. Oj vad han skakar om i pappas liv. ha ha ha!

Så när jag nu fattat ett beslut om att ha en bra dag tog jag mig själv i kragen och gick ut och gick. Så himla skönt. Solen lyste, jag blev pigg och människor hejade=)

Lyssnade på rix där Gert tände ett ljus för sin vän.. Så nu tänder jag ljus. Ett ljus för min kära mamma.

Ett ljus för de som fortfarande inte hittat till alanon/naranon

Ett ljus för min vän Carro som hjälpte mig att komma på fötter. Och som dessutom fått ett jobb som hon kämpar på med!

Ett ljus för min syster. Jag älskar dig.

Ett ljus för VÄRLDENS BÄSTA MOA. Du är mitt allt!!

Och sist men inte minst ett ljus för Fabian som idag fyller ett år! Grattis sötnos=)

Nu är snart denna dag över. Ännu en dag som passerat och gett mig erfarenhet och lärdom att ta med i min nya ryggsäck och möta framtiden.

Skönt att man inte vet vad som väntar bakom hörnet. Att man inte vet allt som komma skall. Hur skulle man då kunna besegra de högsta bergen om och om igen??

Nu är det blandade känslor. Känner mig lite säker och rädd. Rädd för att hamna i samma situationer igen. Att låta mig bli så svag att jag tappar bort mig själv. Rädd att förlora det jag nu blivit...

En del av mig känner brist på kärlek. Ovillkorlös kärlek. Och tänk. Det är bara jag själv som inte kunnat ta emot den. Känslan är så stark och intensiv att den blir skrämmande. Hur kan jag förtjäna sådan kärlek utan att behöva göra något? Finns sådan kärlek? Kommer tommrummet någonsin att kunna fyllas av kärlek från andra i min omgivning?

Att inte lägga värderingar i mina egna känslor är svårt. Att bara känna utan att behöva förklara eller försvara är en ny känsla för mig. Skrämmande..

Så med en smäll på nosen tar jag nya kliv, ut i det okända!

Nu bara måste jag få skriva om min explosionsartade dag! När jag slutade åkte jag raka vägen till min kurator. Där satt jag och kände mig mest tom. jag som hade kännt och tänkt så mycket veckan innan! TypiskT!

Kände endå att något gnagde. Att jag ville ha ut mer av samtalet än vad som kom fram. Så frågade hon hur jag mådde nu. Och rent spontant svarade jag att jag kände mig som ett litet barn vilset i skogen, och om någon skulle peta på mig så ramlar jag...

Och se så där så var det som om hon bara trollade och visste precis hur jag kände. Var jag stod. Vad som höll på att hända. Precis som jag själv trott hade jag tagit ett återfall i mitt beteende och nu var det skört. Jobbigt.

Vidare menade hon att när en människa förändras så tar vi först ett beslut om att det ska ske. Sedan börjar vi at förändras. Hit kommer många. ta bara  bantning. Först ett beslut om att nu får det vara nog. Sedan börjar vi en diet el liknande. Men nu kommer det trixiga! Vi måste känslomässigt engagera oss och bygga nya stratagier för att det ska funka. Sedan kommer återfallen däremellan. Även de är något bra, om vi ser vad som händer och lär oss något av dem. Så om det nu handlar om bantning så börjar vi kanske äta. Men kommer på oss igen och fortsätter att kämpa vidare mot vårat mål.

Precis så här är det för mig. Kan inte på något annat sätt förklara det. Det var verkligen så klockrent!Och ja mina kära. Jasg har haft mina återfall. Och vad innebär de för mig? Jo jag har bokat upp mig för mycket, inte kunnat vara här och nu för stunden, inte kunnat hantera mina känslor och stannat upp i dem. jag har flytt. Åkt med en rasande fart mot fel håll. Men nu har jag satt  ner bromsen och böjat köra i en annan riktning. Och F*n vad jag är stolt över mig själv!!

Så vad har jag nu själv gjort för att k'änslomässigt engageramig i min föränring? Jag har insett vad min kurator betyder för mig. Jag har bojat 7 möten framöver. Jag har ordnat internet hemma så jag kan blogga. Ni ska bara veta vad detta hjälper!! Jag har beslutat mig för att be om hjälp av nära och kära. Jag ska påminna mig själv av att bara vara.

Hmm, dessutom sitter jag just nu och smakar på tanken av vad hon mer sa till mig... Att mina beteenden vill säga mig något. Att det är det lilla barnet inom mig som berättar vilka behov som behöver fyllas upp. Ja och vilka är då de? Lika bra att få ner dem.. Jag kan jag ju få hjälp på vägen...

Det är närhet. Äkta känslor. Att någon visar att jag är bra som jag är. ( Nu ska även tilläggas att det verkligen finns de som visar just DETTA!!) Jag uppskattar ett telefonsamtal. En fika. Bara vara. Äkta. Bara det är äkta så fylls jag med ro=)

Så just nu är jag just skör. Skör och liten på jorden. Men det är helt ok. Nu ska jag låta mig tas hand om. Bli älskad. Bli trygg. Jag är jag och jag är bra. Du är du och du är bra.

Härligt att kunna skriva när jag har tillgång till internet, så det blir en till gång idag=)

Se bara vad mitt lilla troll är underbar! =) =)

Måste bara få skriva av min lycka! Idag bestämde vi på mitt jobb att vi ska arbeta med oss sjäva och bli en stark grupp tillsammans! Som hjälp ska vi använda oss av en personlig coach som ska vägleda oss!

Jenny, det ska bli så spännande och jag ser fram emot det jätte mycket!

Sånt här brinner jag för nu! Att personligt utvecklas. Att utvecklas och jobba mot ett mål som grupp. Fatta vad spännande! Det är bara vi själva som avgör hur ´vi vill leva och ha det på jobbet och i livet. Och jag är på god väg iaf....;)

Oj.... just nu är jag nollställd. Är väl kanske för tidigt på morgonen=)

Igår tog jag faktiskt tag i skaen och började träna, det var riktigt skönt. Har ju faktiskt kommit på mig själv med att äta när jag har tråkigt. Tröst äter jag?? Jag tror det! *OJ!!!*

I morgon är dte äntligen Naranon och idag ska jag sluta jobbet en timma tidigare så jag kan gå till min Kurator. Känsn riktigt skönt. Har insett hur viktigt det är för mig. samtidigt är det skrämmande att allt känns så skört. Allt hänger på mina möten och samtal känns det som...

Men veckan fick mig att inse att även vänner och jobbet hjälper. VERKLIGEN! Hos dem kan jag prata och vara mig själv. Få kräkas ut allting och sedan är det lättare. Oj oj, vad de få stå ut med. Tänk vad äkta det känns då!;)

Kom just på hur skrämmande det var att prata med någon för mig förut. Hur jag verkligen hatade de som tjatade på mig att jag skulle börja gå till psykolog. Och där satt jag. För någon annan och var jätte duktig på att ljuga för mig själv. För det är ju bara det man gör. Ljuger för sig själv.

Och idag trånar jag efter nästa gång. Vill verkligen prata. Tycker det känns så befriande och lättande. Tänk att bara genom att prata och få ur sig skiten så blir man flera kilo lättare=D

För mig personligen är skam en ny känsla att sätta ord på. en skrämmande känsla som ger mig ånger. Idag har jag till viss del förlåtit mig själv. Men förut kände jag en oerhörd skamkänsla över hur jag valt bort Moa. så. Nu finns det svart på vitt. Så jag säger förlåt min älskling. Jag älskar dig. Du betyder allt på denna värld för mig. Jag har alltid gjort mitt bästa. Nu kan det bara bli bättre..

Oj. det var känsligt. Jävligt jobbigt att skriva. Med tanke på att andra kan dömma mig. Men nu känner jag att jag kan stå upp för mig själv. Gjort är gjort och det gäller att förlåta.

Det blev ganska mycket skrivet idag. Se där vad skönt det är att tömma sig!

Något roligt att tillägga är att jag ska ha personalfest på fredag. en fest jag varit med och ordnat. HAWAI tema säger väl allt! Mer om det!=)

Kram kram