Tack vare en kär vän så har jag lyssnat på mig själv och är hemma idag. Jag har valt att lyssna på vad jag känner och behöver och tillåta mig at känna precis som jag gör.

Det är jobbigt att vara med om allt det här, jobbigt att inte veta hur länge jag har kvar med min pappa. Men den tid som är kvar ska bli fin, så fin den kan bli...

Jag är glad att ha min fina familj nu, så glad.

Det finns egentligen  inga ord för att beskriva vad jag känner nu. Men jag måste skriva, bara för att orka...

Att se hur en missbrukare har levt kan vara både äckligt och kaotiskt. Men när det gäller min egen pappa är det smärtsamt och ledsamt... Och nu är den tid i livet då det är dags att göra en fin relaion så länge det går...

Jag tar en dag i taget och hoppas att få den energi jag behöver.

För mig har det alltid handlat om att hinna en balans i mitt liv när jag har jobbat med mitt medberoende. Och den balansen är svår och en riktig utmaning att finna...

Allt sätts till sin spets när personen i fråga blir sjuk, så sjuk att ett år till kanske inte finns att tänka på... Pappa är riktigt dålig, och jag har börjat inse att de dagar som finns kvar kan vara få. Och då blir frågan, hur kan jag hitta en balans i detta?

För mig har det handlat om respekt och gränser. För är det något jag vill ge så är det just det jag själv vill ha- respekt och gränser. Därför har jag beslutat att

• hälsa på när jag VILL- inte för att jag måste.
• Respektera honom som människa med alla hans fel och brister, likväl som de goda egnskaper han har. Istället för att försöka manipulera och kontrollera.
• prioritera MIG och MIN FAMILJ först, för det är det viktigaste i mitt liv!

Enkla saker för vissa, riktig utmaning för mig. Men det är en väldigt viktig del i mitt arbete med mig själv. För när det handlar om att gottgöra någon så är detta det finaste jag kan ge- att vara sann och ärlig mot mig själv.