Vilket konstigt lyckorus jag fick ikväll! Vilken uppenbarelse! Tack min vän för att du fanns å lyssnade och fick upp ögonen på mig!

Känslorna går upp och ned. Tankrna väller fram och tillbaka. Men en sak är saker. JAG är inte vilsen. Jag vet egentligen så mycket mer än jag visste. Nu gäller det bara att stå upp för mig själv och säga vad jag vill ha. Och om detta inte går vet jag ju vad som ska göras. Oavsett vad jag vill eller inte. känner eller inte. Det får inte bli på bekostand av mig själv...inte en gång till...

Att se klart kan vara nog så svårt känslomässigt. Men så mycket skönare för mig själv. Det är en ren befrielse när jag vet var jag står, vad jag vill och vem jag är!

Kommer jag att känna mig ensam hela livet? Och så blir fallet...är det så farligt?? Undra vad min livsuppgift kommer att vara?

Idag börjar jag dagen med att i lugn och ro äta frukost med Moa. Jag fokuserar på vad jag ska göra och jag funderar på vad jag vill...

Helgen kommer att bestå av att vara med vänner. Ikväll är jag bjuden på middag och på lördag blir det Hassela och middag med nära & kära! Så underbart roligt, och uppskattande!=)

Har ni någon gång gjort något ni vet är bra för er, men det skriker i hela kroppen. Man blir orolig, det är skrämmande... Men så viktigt att göra! Tänk vad enkelt det skulle vara om någon hade ett facit för mitt liv. Men återigen...skulle det vara att leva mitt liv? Nej...

Så jag går in i det okända. Gör skrämmande saker...och utvecklas vidare...!

Orkar inte

Less

Trött

Ge mig kraft...

Att veta vad man vill är en bra sak. Men på bekostnad av vad? Antar att man alltid får överväga saker, tänka vad som är viktigt att prioritera... Men när svaret inte kommer av sig själv.. Hur gör man då?

När man inte har någon mamma att luta sig mot, eller en pappa som självklart finns där. Hur gör man då? Världen och livet kan vara rätt förvirrande..

Var på en föreläsning om vygotsky idag. det gav så mycket! Inte bara inom jobbet, utan även funderingar över mig själv!

Enligt han lär man av varandra. Man måste våga prova nya saker som man inte kan för att lära sig dem och på så vis får man ny kunskap!

Detta gäller väl även livet i sig! Genom att göra något nytt som ofta är skrämmande utvecklas vi och lever livet! Det är just detta som är att leva livet för mig! Att tänja på gräner och gå in i det okända. Ibland blir lärdommen inte alltid så bra. men den formar mig ändå till den jag är och kommer att bli med tiden och livserfarenheten...

Men vad är då att våga i just denna situation?? Helt förvirrad helt enkelt. Kanske det är så enkelt att våga är att bara vara, låta var sak ha sin tid och leva mitt liv medan! Varför oroa sig över något jag inte kan kontrollera??

Att våga är att släppa kontrollen och leva!! Ska detta vara så svårt! Har ju övat på detta ett helt år nu... Men man kan aldrig sluta utvecklas har jag hört=)

När är jag nöjd? Detta är en fråga vi ska ställa oss och verkligen fokusera på att ta sig dit. Så min förhoppning är att svaret kommer med tiden. För just nu har jag det inte alls:/

Så vad händer i Katrines liv just nu? Ärligt talat så vet jag inte riktigt själv. Men jag vet vad jag vill. Jag vet var jag står. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag värderar i livet. Så egentligen vet jag väldigt mycket, och för det är jag glad!

Det händer mycket i min omgivning, vänner får barn och flytter ihop. Idag inser jag hur värdefullt det är att känna så mycket för en annan människa att mn kan tänka sig att flytta ihop. Det är något jag kommer att värdesätta och uppskatta bättre den dagen det händer mig.

Jag hoppas att jag kommer att tänka till och inse vad jag verkligen har de dagar allt är som en vardsag och det som en gång var en nyromans har blivit ett långvarigt förhållande med olika rutiner.

För det ska ni veta, alla ni som har detta. När man ståpr på sidan om är det just detta man vill ha! Jag vill ha vardagen och åren tillsammans. Familje helgen då man sitter hemma å myser.

Men stanna upp och njut av det. Allt behöver inte alltid vara så roligt, men det är något man vill för att man har valt just detta liv. Och DET är något vackert!

Tro mig, nu är det faktiskt så att jag levt båda liven. Så ajg vet vad jag pratar om, och vad jag menar. Däremot är det väl så att alla förhållanden inte funkar. men kämpa, det är värt att kämpa!

Jag avundas den trygghet man har tillsammans. Vardagen som är så självklart, men samtidigt så trygg. Blickarna som kanske avstannat och pussarna som fattas... men det är bara en själv som kan ändra det! Stanna upp och se på din älskade. Pussa honom och återupplev käsnlor igen!

Är det så att man stänger av lite och kör bara på? Man ser inte vad man har just här och nu??För mig var det nog så... Plus en lång väg att vandra själv för att vakna och veta vem ajg var. Och när jag gjorde det fanns det ingen väg tillbaka för oss...

Har alltid tyckt att det svaret varit så dåligt. Men det är den enkla sanningen. Ingen som gjorde något, mer än att vakna och inse att hon måste börja leva sitt liv och ta ansvar för det...

Lyssnade på låten om och om igen efter att min mamma gått bort. Tänkte att det aldrig kommer att vara så skrämmande igen. Att bli lämnas. Känna sig ensam och övergiven.

Men ack så fel jag hade! Tänk vad rädslan kan ske i många skepnader och att man kan bli lämnad på så många fler sätt...

Rädsla behöver inte alltid vara något negativt... det handlar om vad man gör med rädslan. Möter man den och gör allt för att själv må bra, så har man kommit en bit på vägen.

Så varför vara rädd för något man inte vet något om? Varför lägga energi på något som med tiden kommer att lösa sig? Jag vet faktiskt inte, och det är där jag står nu.

Med all kraft kommer jag att fixa detta, jag fixar allt! Jag kommer att få det jag vill, det bara måste jag tro på. Jag tror på att min tid väntar, och jag nöjer mig inte med något mindre. Inte för en sekund.

Ibland behövs en spark i baken, eller en liten knuff för att man ska öppna ögonen. Sedan är det bara tiden som får visa vad som kommer att hända.

Så jag släpper taget.

Jag ber om hjälp och lämnar över till en högre makt...

Plattform? Ja, det är kanske det nu. För många funderingar dyker upp, men inte så många svar. Ingen oro i kroppen , bara frågor om livet...

Har haft mycket tid för mig själv nu när jag varit sjuk. Och den tiden är viktig, läkande och stärkande. Vad vill Katrine?

Frågan är inte lika enkel att svara på idag. Känslor blandas in, rädslan träder fram och svaret får en helt annan inriktning.

Som så många andra är jag jäkligt less på att mycket sitter i pengar för tillfället! Jag vill så mycket... men kan inte lika mycket. Göra saker med min lilla trollunge, ut och resa, uppleva saker!

Snacka om att man ska vara glad över att ha ett jobb! Och det är jag. Tro mig, det är jag! Att ha ett jobb att gå till där jag trivs med det jag gör och med de jag jobbar med. Där jag känner att jag gör något meningsfullt. Tack, jag säger bara tack.

Och att vara frisk. Tänk vad man tar det för givet. Att bara få halsfluss var svårt nog för mig. Men så slog det till och det fanns inget jag kunde göra. Nu börjar jag må bättre och för det säger jag..tack!

Att se sitt barn sjukt är det sista man vill. Nu när mitt lilla troll också börjar bli frisk blir jag så glad. Tack!

Att bli omhändertagen när man är sjuk är helt underbar. Att se på en annan människa och bara börja le är så härligt. Att ha träffat någon är förväntansfullt. Tack

När vinden viner ute och mörkret faller ner så uppskattar jag mitt hem. Där jag har mitt, där jag får värme. Där jag kan vara jag. Tack

Mina vänner ringer och frågar hur det är. De bryr sig, de finns. tack!

Så jag har så mycket!! Konsten är att lära sig att se till det man har och vara nöjd av nuet...och för det säger jag...hjälp?

När allt bara flyter på är det mycket som faller på plats. Och en sak är säker för min del, och det är att mina nära och kära, vänner & släkt är enormt viktig för mig. De människor som ger mig något är de som jag vill ge så mycket tillbaka.

Det kan göra riktigt ont att se någon nära vara ledsen, lida eller uppleva smärta. Om det fanns något jag kunde göra så skulle jag göra det. Men sanningen är den, att smärtan måste upplevas och livet måste ha sin gång. Och när du är redo så finns jag här för dig. För jag uppskattar dig så mycket.

Det enda jag kan säga är att jag verkligen förstår dig. När du skriver eller berättar vad du tänker och känner är det som att spola tillbaka tiden. Och det svåra med det är att jag vet att det inte finns någonting som kan trösta.

Det spelar ingen roll att tiden läker alla sår, eller att den vi förlorat finns bland oss, eller att kärleken lever vidare. För så är det! Det enda som existerar är smärtan och saknaden efter den man förlorat.

Jag längtar till vi kan träffas och bara vara, låta sekunderna gå sin gång...