Jag trodde aldrig att jag skulle stå där jag står idag. När man är uppvuxen med en alkoholist kan det kännas som att livet redan är bestämd. Jag trodde nog inte heller att jag skulle ha påverkats så pass mycket som jag har gjort genom att jag är vuxetbarn- jag är alltså uppvuxen med en alkoholist i familjen.

För att inte bli såras så man inte orkar mer så valde jag (och många andra) att stänga av känslomässigt. Ett sorts försvar för att överleva.

Men man har ALLTID ETT VAL! Oavsett hur omöjligt det känns, eller hur svårt det verkar så är det enbart JAG själv som kan göra något åt MITT liv.

Därför är det med stor glädje och stolthet som jag tittar på mitt liv och tänker att jag mår otroligt bra idag. ALLT är kanske inte som jag önskar, men istället för att blunda för sanningen så accepterar jag mig och livet precis som det är..

Och det mina vänner, är en stor uppgift som jag försöker jobba med VARJE DAG. Att inse att jag är MAKTLÖS. Det finns ingen annan än mig själv som jag måste ta hand om och fokusera på. Låter lätt för vissa, men för mig är det ett projekt nog!

Fast en hård utmaning så älskar jag det, för det är Nu jag känner att jag lever! Jag behöver inte falla med min pappas återfall, jag behöver inte bli liten när andra inte tycker som mig. Jag växer när jag står upp för mig själv, jag utvecklas när jag vågar ta hjälp och jag lär mig älska mig själv varje gång jag sätter mig själv först...för det är jag värd:)

Jag trodde aldrig jag skulle få känna dne här känslan igen! Känslan av att "åka hem" och bli omhändertagen. Att få bli liten igen och bara vara. Men det får jag, och jag är SÅ tacksam och riktigt lycklig!

Idag åker jag med Hugo till Övik. Vi ska hälsa på Hugos farmor och farfar och bo där några dagar. Faster Therese går ju hemma om dagarna med sina två små troll så det ska bli ROLIGT att prova på lite miljöombyte!

Dessutom kan jag berätta att hugo sov till 7.15 i morse och åt sitt fösrta mål, plötsligt händer det som sagt;)

Det kan ge så myket att räcka ut en hand! Men hur ofta gör vi det egentligen?

Om något känns svårt och hopplöst så ger det så mycket att BE OM HJÄLP. Och när man väl har gjort det så är det rena magin när någon RÄCKER UT EN HAND! Då om nåt så känner man att man har nära och kära omkring sig.

Det kan vara allt från att jag har fått ett sms som gjort att jag inte känt mig ensam, till att någon bara tar Hugo så att jag får vara jag alldeles själv. Det kan också var någon som bemöter mig med ett leende, eller en vänlig gest i en affär.

Oavsett vad så har jag lärt mig något av det här, och det är at jag själv ska räcka ut en hand och visa att jag bryr mig nästa gång någon lättar sitt hjärta:)

Det både fascinerar mig samtidigt som jag känner mig otillräcklig när jag tänker på alla mammor(och pappor) som går hemma LÄNGR och verkligen tycker om det!

Jag fascineras för att jag själv inte alls njuter av det. Samtidigt som jag fascineras över deras vilja, kraft och energi. Tummen upp för er alla, jag avundas er!:)

Men vad säger det då om mig? Är jag dålig för att jag inte orkar, eller njuter av att gå hemma om dagarna?

Idag pratade jag med mitt jobb och nu är det bestämt- Jag ska börja jobba i Januari! Och efter samtalet känner jag mig GLAD! Jag ser fram emot att jobba å lämna över vår älskade son till Daniel om dagarna:)

Men ändå, FASTatt jag mår bra av beslutet, FAST jag vet att det blir det bästa för mig och min familj så kan jag inte undgå att fundera på vad det här säger om mig???  Jag känner mig ändå lite annorlunda, lite misslyckad.... Jag vill ju ge mina barn allt och lite mer.....

Jag måste skriva. Av förtvivlan och frustration.

Förtvivlan över vad jag ska göra när min son inte sover och jag har inga krafter kvar. Förtvivlan över at känna mig enormt tjatig när jag pratar om det. Vill inget annat än att säga hur underbart det är att vara hemma. Hur underbar han är.

Men just nu är det ju inte så. Jag är frustrerad över att vara maktlös. frustrerad över att inte förstå vad jag kan göra för honom. Jag ät frustrerad över hur det känns just nu helt enkelt.

Jag hinner ju inte med nåt!! Hjälp mig, vad ka jag göra???

Det har väl aldrig varit hetare än nu att prata om hälsa, välmående och att leva här och nu- ta dagen som den kommer, Carpe Diem! Vi lever i en värld där det har blivit viktigt att ätta sig själv i fokus och börja leva MITT LIV!

Och mycket av allt det här är saker man jobbar mycket med inom AA (Anonyma alkoholister) och Al-anan(anhöriga till alkoholister). Men det pratar vi inte lika högt om.

Själva tanken är att eftersom en alkoholist inte kan styra sitt eget liv när han/hon lever i ett missbruk(tydligen!) så är det viktigt att ta en dag i taget och det viktigaste först. Det här gäller ju även oss som är medberoende och har en anhörig som är alkoholist.

För mig har det alltid varit svårt att leva här och nu, hur enkelt det än må låta.... Jag har gärna velat planera saker i flera år i förväg. Med med tiden så har jag insett att jag missar så mycket på vägen, när man(läs jag) inte vågar stanna upp och bara vara.

Helt plötsligt väckte en helt ny värld för mig, jag fick barn. Mina barn har verkligen lärt mig att leva här och nu och inse att jag är maktlös över allt annat än mig själv.

Ett barn kan man inte styra hur det ska vara vaken eller sova. Och ifrån total harmoni kan de bara börja skrika så man blir helt förtvivlad och släpper allt annat. För oavsett vad man höll på med så är mitt barn det viktigaste just här och nu.

Tänk om vi kunde lära oss mer av våra små kärlekar- våra barn. Tänk om vi kunde bry oss om oss själva lika mycket som vi bryr oss om det lilla barn vi har i famnen.

Helt plötsligt så inser jag att har mina barn att tacka, för de lä'r mig att leva en dag i taget och uppskatta det lilla som stora i livet.

Älskar er, Hugo & Moa!