Kan det vara så att det är jag själv som har lättast att dömma mig själv?? Rädslan av att bli dömnd efter hur jag har haft det är påtaglig. rädd att någon ska få en uppfattning av mig som inte stämmer.

För om man går efter hur jag har haft det, vilka jag har delat mitt liv med och hur min bakgrund ser ut så är det rätt så säkert att det blir fel. jag är inte den jag är för dte jag gjort. jag är jag och det finns ingen annan än mig!

vet nog att svaret på frågan är enkel. de som dömmer är inte värd att lägga energi på. och om jag dömmer mig själv så är ju det  mitt problem...

att kunna erkänna någon form är värdla är för mig starkt. Så jag ska göra just detta. Jag är rädd för att våga älska. Jag är rädd för attsläppa in någon i livet och våga bygga ett förtroende.

Den lättaste vägen för mig är att gå ensam. På så vis är jag inte lika sårbar, men å andra sidan får jag inte uppleva det jag strävar efter.

jag strävar efter att leva ett harmoniskt liv, som jag kämpar för. Harmonin kan i grunden bara komma från mig själv, men jag vill gärna dela den med någon. Jag vill känna mig trygg i mig själv och fokusera på vad jag tycker är viktigt i livet. Samtidigt vill jag dela upplevelser, minnen och känslor med någon annan.

Jag vill känna att jag är värd att kämpa för, värd att älskas- oavsett vad!

Mycket jag vill... men just nu lite jag vågar. Ännu en sak att tänka på, fokusera på och kämpa för. För det är ju något jag vill ha i livet för att uppnå lycka.

Lycka är inte längre en topp av något berg som är omöjligt att bestiga. Det är inte heller en jämn ström av känslor. Lycka för mig är ljusglimtar i livet som får hela jag att le! Det är stundera av behag som man njuter fullt ut av just när de händer.

Lycka är inte en omöjlighet, men det är något underbart om man upplever den fullt ut!

Det är faktiskt så att jag fortfarande har en bra dag. jag fortsätter att le, jag fortsätter att tillåta mig att må bra och njuta av allt som händer. jag är harmonisk och fortsätter att kämpa för att fokusera på mig själv.

Insåg just att jag är en väldig humör människa. upp och ned från ena dagen till den andra...om inte från sekund till sekund.. Det syns på mig hur jag mår. Tyvärr har det väl varit så att skenet bedrar. Jag har inte alltid mått så bra..

Men som en vän skrev till mig så lyser det om mig när jag är lycklig. Och det stämmer nog så bra. annars ser jag ut som ett åskmoln. Men jag är så glad att detta uppmärksammas. att nära ser hur jag mår och påpekar det. I alla situationer. Tack vare det får jag mina känslor bekräftat och känner mig älskad oavsett vad.

Nu är jag oerhört tacksam över att ha de som följre mig. hur jag mår. Vad jag vill. Vad jag drömmer. Känne rmig till och med lite rädd att ha denna närhet, för jag är nog mest van att klara mig själv. Känna själv. Kämpa själv.

Ensam är stark? hmm, det krävs nog mycket för att en helt ensam människa ska bli stark i sig själv. Mina nära och kära har varit helt ovärderlig för mig i mitt arbete med mig själv. Ni är alla älskad!

Så med en stark vilja fortsätter jag att ständigt sträva frammåt. jag nöjer mig aldrig med det nästa bästa. och dte är en styrka jag har!

Jag har haft en helt underbar helg, utan dess like! En helg som har fyllt på med energi och gett mig så mycket!

Fredagen började jobbig, men fortfarande bra. Jag var på begravning och tog farväl av Ingrid. En sån genomtänkt begravning med sånger som gick rakt in i hjärtat. Massor av nära & kära som tog farväl.

Och hur tungt det än var så är ett avslut alltid bra att få. Att få säga  sov gott... så att man själv får ta farväl. Det fanns inga ord som kunde tröst, ingen handling som kunde få allt att bli bra. Bara ett avslut och ett konstaterande som lämnar så många frågor och får frågan VARFÖR att komma fram..

Men jag tror starkt på att det finns något mer. Jag kan känna närvaron av min egen mamma varje dag. Så länge man har sina nära i minnet så lever de för alltid kvar bland oss!

Jag älskar dig mamma! Jag älskar dig Moa! Jag äslakr dig min bror & syster!

Trots helgens början så blev det så mycket bättre. Kanske just för att jag släppte allt och tog degen som den kom. jag levde här och nu och lyssnade på mig själv.

Fredag kväll blev lugn och jag såg på film med Jenny. Vi frossade oss i godis och cola och njöt av varandras sällskap. Härligt att bara få vara och känna sig lika uppskattad ändå!

På fredagen tog jag mig en road trip med Annelie till Östersund. Från att jag klev in i bilen till dess att jag steg ur på söndagen så skrattade jag konstant! ett skratt förlänger livet heter det... då lever jag LÄNGE nu. TRO MIG!!

Vi hade så roligt, vi pratade om allt medllan himmel och jord, vi levde, vi fanns och vi var!! Tack min underbara vän för att jag fick dela allt detta med dig. Du är älskad!

Sedan hörde fler av mina vänner av sig. Inte en ända sekund har jag känt mig ensam. jag har bara känt mig älskad och omtyckt just för att jag är jag. Tack anna för att du bryr dig. Det uppskattar jag och älskar dig för!=)

Så jag njuter verkligen på denna känsla. jag är så lycklig just idag. Jag är förväntansfull för vad som väntar och jag ser fram emot ännu fler av dessa dagar!

Som en omtummlande karusell upplever jag mina känslor nu. det går upp och ned, och jag hänger inte riktigt med i svängarna. men samtidigt, när jag är på toppen. Så känns det så bra! 

Även om det händer mycket runt om mig så måste jag kunna tillåta mig själv att le, känna känslan av lycka och glädje. jag är värd det och jag kämpar för det!

Det är viktigt för mig att känna att jag här människor runt om mig. jag stormtrivs när jag har mycket att göra och många att vara med. men lika viktigt är det att vara själv och njuta av det. inte glömma bort hur viktigt man själv är.

Frågan jag alltid ställer mig själv när jag mår dåligt är: Kommer det alltid att vara så här? Men svaret är lika självklart som med lycka. man är inte alltid nere eller uppe. Och dte är just därför man upplever dessa känslor så starkt!

Jag kommer inte alltid att må åt det ena eller andra hållet. Men jag ska vara så tacksam att jag har möjligheten att känna alla dessa känslor! Tänk de som inte är i kontakt med sina egna känslor. Som enbart stänger av och tar en drog istället. de får varken känna sorg eller glädje, bara leva i en ständig dimma.

Jag har varit där. Och tro mig, det är så mycket skönare att kunna känna. Även om det ibland kan vara så smärtsamt. Men som alla andra känslor så lägger det sig efter ett tag, och man är en erfarenhet rikare. Livets gång skulle min kurator kalla det. Lycka kallar jag det...

När jag släpper alla krav på mig själv och lever här och nu så upplever jag så mycket mer! Jag kan ta åt mig av vad människor säger, jag kan njuta av ögonblick och jag kan växa som människa. Jag har gjort just detta val nu.

Jag vill vara stark i mig själv och sluta vara så rädd för livet. Men för det krävs kraft. Kraft att fokusera på mig själv, kraft att inse att jag är värd att älskas, kraft att våga! Men bara genom att tanken kommer så är jag ju ett steg på väg!

När det känns som allt går emot mig och allt bara känns hopplöst är det svårt att fokusera, tro att allt ska lösa sig till det bästa och ta en sak i taget.

Tankarna snurrar som en virvelvind i mitt huvud och jag känner mig bara orolig och stressad. ångesten får mig att vakna på natten och jag är bara rädd att det aldrig kommer att kännas bättre.

Trots detta så gjorde jag allt vad som stod i min makt till att förändra mitt beteende. Jag ringde vänner, jag försökte ta det lugnt och bara andas. Men just då kändes allt så hopplst...

TACK vare mina underbara nära & kära så fick också detta en ny vändning. jag har fått sådana fina kommentarer, sms och telefonsamtal. Och jag inser, att jag faktikst har en kämparglöd.

Rädslan går över till mod och sedan tar jag tag i saken. jag försöker påverka det kan har makt över. Sedan försöker jag att fokusera på mig själv. Vad är viktigt för mig??

Det är jätteviktigt att känna samhörighet för mig. Det spelar ingen roll vad andra anser om detta. Vi har alla våran egna bakgrund. Däremot måste jag finna mig i att samhörigheten inte kan komma från den familj jag vill. Detta är inget jag kan göra något av.

Jag kan bara välja vilka jag vill ha i mitt liv. Vilka jag kan anförtro mig åt och hur jag vill leva. Det är inte så lätt att fokusera på detta, eftersom viljan över att ha det kan inte kan få tar över.

Jag vet att jag har andra i mitt liv. Och tro mig, de betyder så mycket för mig. Men jag sörjer de som inte delar mitt liv... Jag saknar dem. jag älskar dem..

i natt när allt bara kändes skrämmande så kom alla tankar på en och samma gång. Vad vill jag, hur mår jag bra? Hur ska jag leva för att göra som jag vill? Vad har jag uppnått? Vad strävar jag mot?

Hur kommer julen att bli? Är jag ensam? Hur ska allt lösa sig...

Många funderingar. Men trots detta kom jag fram till ett och samma svar. Jag tar en dag i taget och fokuserar på mig själv. Allt annat löser sig på ett eller annat sätt...

Som en vän påminde mig om så är det nog så att jag har allt för svårt att höja mig själv till skyarna. Jag har svårt att se vad stark jag är, eftersom det inte är något jag ansett om mig själv.

Allt för rädd vad andra ska tycka och hur jag ska bete mig. Allt för rädd att placera mig högt på grund av min livserfarenhet.

Så det hela handlar helt enkelt om hur jag väljer att se på mig själv. Men då är nästa steg- hur jobbar man för att komma dir man vill?

För svaret är enkelt, jag vill se på mig själv med en positiv självbild. Men har jag det, eller när fick jag det & hur??

Jag har absolut inte haft en positiv självbild. Jag förstod mi inte ens på ordet för ett år sedan. Vad jag var duktig på, klarade av och kunde prestera var jag rätt säker på. Men vem var/är Katrine och vad jag ville var allt för svårt att fokusera på.

Så sakta men säkert bröjade jag arbeta med mig själv. Pusselbitarna om hur allt hängde samman med min uppväxt började falla på plats. Jag blev allt mer förstående på att jag är medberoende. Jag har skapat beteenden som jag inte längre mår bra av och jag har inte haft verktygen för att kunna leva på något annat sätt än jag alltid gjort- att vara medberoende.

Därefte började jag att träna på att vara själv. Jag hade hittils settd etta som en omöjlighet eftersom jag kände att jag skulle gå under. Så den första frågan jag fick jobba på var- varför är det så svårt att vara ensam?

Mitt svar blev helt enklet att jag inte kunde hantera mina egna känslor och tankar. jag visste inte ens vad det var jag kände! Så ännu ett till steg blev att reda ut varje känsla för för sig.

Skam vard en värsta känslan jag kunde känna, och det tog mest med tid att komma underfund med. Skam, en känsla som en med ett beroende inte klarar av. Och samma är det för oss som är medberoende. Skam är hård att känna, men om man känner "rätt" skam. Så ska den ju hjälpa till att inte göra om samma misstag igen. Att lära av sina misstag....

Och med tiden så kom jag längre på min livslånga stig. Jag kom underfund med många av mina egna känslor och jag började komma underfund med vem jag var. Vad jag vill. och vad jag ska fokusera på här i livet för att må bra.

Jag har varit med om mycket, men inte en enda gång har jag fått känslan av att ge upp. Som en vän sa till mig så är det så mycket lättare att känna med en människa om man inte känner den. Så jag skrev ner allt jag varit med om och satte mig som andra person. Jag funderade på vad jag ansåg om denna människa, vad jag ansåg om henne och hur jag ville att hon skulle fortsätta kämpa.

Att kämpa för det goda i livet är tyvärr inte något ovanligt för mig. ibland kan jag vara så less på att känna att det behövs kämpa... Men så har det varit och jag har verkligen så mycket livserfarnhet av allt jag varit med om.

Jag ser mig inte som svag, eller sämre för de val jag gjort. Men jag vill så mycket mer i framtiden. Jag blickar frammåt och tror på att allt löser sig. En dag i taget.... Var sak har sin tid..

Jag älskar er alla som delar glädje och sorg i mitt liv., Jag uppskattar er. Jag ser er alla som ovärderliga!!

Att komma i obalans i livet kan vara nog så komplicerat. Det är svårt att fokusera och sträva frammåt. Helst av allt vill man bara snabbspola och bara vara klar.

Men när är man klar? När ska man vara helt nöjd? Antar att jag aldrig kommer att bl klar, för vad skulle det innebära? Att jag är fullärd, och vad skulle då nästa stg vara??

Nej, att vara nöjd är något helt annat. Och att kunna fokusera på just här och nu är en konst i sig. Då gäller det att gå in i sig själv och känna att man gör allt för att må bra själv.

Nu när jag kom i obalans fick jag först panik. tanken av att "kommer det alltid att vara så här" dök upp så fort. Men när allt lagt sig en aning så inser jag ju att det är just så livet är. Upp och ned, utan några som helst garantier. Så den verkliga frågan är väl egentligen vad strävar jag efter? När jag jag nöjd? Och hur kan jag uppnå det?

Harmoni är ett ledord i vad jag söker. För om jag har innre harmoni så tror jag att jag har lättare att leva här och nu. Njuta av nuet och känna att jag lever.

Jag vill leva så jag känner att varje dag ger mig något. jag vill kunna pausa i livet och njuta av sekunder. Istället för att alltid bara snabbspola och missa så mycket på vägen. Det är nog så att det gamla uttrycket ,att ha tråkigt är nyttigt,  stämmer.

För är det inte så att efter varje uppförsbacke i livet, bakom varje svart moln, eller efter regn kommer solsken. och hur mycket njuter man inte då?? Det är att leva ivet! Att tillåta sig känna precis den känsla som finner sig för stunden. Oavset om den är bra eller dålig- utan att lägga en värderng i den. För jag har rätt att känna det jag känner.

Så med detta vil jag väl säga att allt som händer har sin funktion i livet. Att jag sitter i en gungig båt just nu innebär inte att det alltid kommer att vara så. Det är bara jag som kan sätta båten i balans igen. Ta tag i årorna och få tillbaka konrtrollen över mitt egna liv.

Så vad blir då följden av det? Jo, jag fortsätter att kämpa för att må bra själv. jag fokuserar på vad jag mår bra av och jag försöker att ta hjälp på vägen.

Jag har ringt vänner, gritit och varit rädd. Jag har bett om hjälp, och jag har inte för en enda sekund gett upp.

I allt detta så finns det faktiskt lycka med. Jag är lycklig att faktiskt må bra. Jag är lycklig över att ha en dotter som mår bra och förgyller mitt liv.

Jag önskar....så mycket... men nöjer mig med det lilla just nu:)

När någon dör dras verkligen allt till sin spetts. Funderingar över livet och vad man vill ha ut är tankar som dyker upp..

Tankar om hur min egen mamma gick bort och vilken smärta det var, är känslor som finner sig på en gång..

Rädsla över själva döden och med allt vad den innebär sitter som en kniv i hjärtat. Men den enda sanningen är att döden är det enda självklara här i livet. Vi ska alla uppleva den, men vi vet inte hur.

Så jag ägnar en tanke till Ingrid. En tyst minut för att hedra henne.

Jag önskar alla hennes nära & kära all kraft de behöver.

Det finns inga korrekta ord, eller perfekt sätt att vara när någon gått bort. Det viktiga är att finnas, våga känna och uppleva vad som händer just här och nu.

För mig innebär denna sorg så mycket. Den innebär en resa fyra år tillbaka... Den innebär att våga tro på mig själv och mitt nya jag. Den innebär att jag än en gång får se vilka som står vid min sida. Den innebär att jag får träna på att känna igen varje känsla som kommer och våga ta det med ro. En dag i taget, var sak har sin tid...

Så vad är det jag kommer och minns? Jag kan ta på känslan som om det var igår. Synen av att se min egen mamma lilla och kämpa för att inte dö är alldeles för påtaglig. Bilden av henne tunga andetag och bejande blick gör verkligen ont.

För visst vill man väl tro att ens närmaste ska få somna in med ro. Att allt bara ska upplevas harmoniskt. Tyvärr var det tvärt om för mig själv.

Jag var upprörd, rädd, ledsen, arg och så besviken på att känna mig lämnad! Och i allt detta så fanns endå inte förståelse över vad som hände, vad det innebar och vad som väntade. Och tack gode gud för det. Men jag håller fortfarande fast vi att allt har sin mening.

Mamma, å mamma, vad jag saknar dig. Jag känner dig lukt varje dag, jag ser din blick och jag hör din röst. Så kommer det alltid att vara. Jag älskar dig, varje dag. Oändligt mycket.

Och vad är inte viktigare i livet än sitt eget barn? MOA jag älskar dig min ängel. Du har gjort mitt liv helt. Du är det bästa som hänt mig.