Jag kan vara så rädd för att älta. Rädd för att ta för mycket plats. Rädd för att bli bortvald för mina behov av att prata.

Det är inte så att min rädsla är obefogad. Jag har gjort många försök att prata av mig. Men många gånger fått samma rekationer. Att man inte orkar höra mitt ältande..

Så vad är då att älta? För många verkar det vara skrämmande att lyssna på en människa som mår dåligt. Det är när man när man upprepar samma sak om och om igen.

Rädlsan i att höra på någon som mår dåligt förstår jag. Det kan vara jätte jobbigt att höra på människor som mår dåligt. Men jag har nu ändrat min uppfattnig om att en vän alltid ska finnas där och lyssna. För det kan faktiskt vara så att man inte klarar att höra vissa saker. Men är då inte det rakaste att berätta att det är för jobbigt att bära?

För mig är älta något helt annat. det är att läka. det är starkt att våga prata om det som är så känsligt. Det är läkande.

Så jag fortsätter att älta. Jag vill läka och bli hel:) Men nu väljer jag att älta med min kurator. En människa som sitter och lyssnar på mig. Som tillåter mig att älta. Och det är så skönt.

Jag kan fortfarande känna att jag gör något fel när jag öppnar mig för mina vänner. att jag tar för mycket plats. men då stannar jag upp och påminner mig om att jag bara har ansvar för mig själv och att det är upp till den andra människan att ta sitt ansvar. berätta om de inte klarar att höra mer. Respekt.

Genom att komma underfund vad mitt medberoende betyder så har jag konstaterat att jag blev vuxen redan som barn. Jag fick vara rädd för saker som jag inte borde ha behövt oroa mig för. Jag ansåg mig inte kunna berätta för någon hur jag kände. Jag sa inget, stängde bara in mig och grät i tystnaden..

Jag var så rädd för hur det skulle gå för mamma med olika operationer. jag ville inte att hon skulle vara dålig, rädd eller känna sig ensam. Hon var mitt allt!

Minns en dag när jag var 10 år och min mamma mådde dåligt. När hon gick på toan hörde jag en smäll. Sedan total tystnad. Då blev jag livrädd. Dog hon nu??

Men när jag dyrkat upp dörren möttes jag av en livlös hand och började ruska om henne. Hon hade bara svimmat. Men gud så rädd jag var!

Detta var något vi ofta skämtade om. Och det skulle komma flera tillfällen då jag var rädd att något skulle hända min mamma. Men varje gång så klarade hon sig. Varje gång kämpade hon som bara den. Varje gång fick hon mig lugn.

Den dagen då min mamma inte längre klarade av att kämpa vidare brast min tro till livet.Smärtan var så enorm att den inte gick att känna.

Nu kan jag se henne framför mig om jag blundar. jag väljer att se bilden som lugnar mig och får mig varm inombords. Jag ser henne då hon sitter vid köksbordet och läser allers. Jag ser henne hålla om mig och säga att allt ska bli bra. Jag ser henne och älskar henne så enormt.

På samma sätt väljer jag nu att se det lilla barn som finns inom mig. Jag håller om barnet och säger att allt kommer att bli bra. Jag visar min kärlek och berättar att jag kan göra allt jag vill, bara jag tror på mig själv. jag älskar mig för den jag är.

Så en extra tanke åt er alla som känner er ensam och förvirrad. Ni är inte ensam, ni klarar allt bara ni kämpar!

Therese du ska veta att du är saknad varje sekund. Du är älskad för den du är. För mig kommer du alltid att vara en syster, men din frånvaro gör mig orolig. Jag vill bara att du ska må bra. Få det du förtjänar i livet- Du klarar det! Låt ingen annan få trycka ner dig. Bara du kan tillåta någon annan att såra dig.

Du ska bara vet hur jag ser mig själv i dig. Så jag ber dig. Stanna upp och lyssna. Lyssna på dig själv. lyssna på alla vi som älskar dig. Älskar dig oavsett vad. Lyssna på din magkänsla. Du är du och du är underbar! JAG ÄLSKAR DIG!

Att det ska vara så svårt att lyssna på mig själv! Nu sitter jag med en pencelinkur och mår inte alls bra. Men endå så kan jag bara inte ta det lugnt och göra ingenting. Stannar inte upp. Låter mig inte vara sjuk..

Väl medveten om det, men jag vet inte vad jag ska göra. Kan inte bara göra ingenting.. Är så mycket lättare att köra på. Sluta känna. Precis som jag gjort med allt annat.. Men det är frustrerande, för energin finns bara inte. Jag orkar inte på samma sätt.

Igår var Emma och jag på bio. Bara det! Vad mysigt det var att umgås med en vän och bara gå på bio. Äta godis, popcorn och skratta & Gråta om vartannat...! Det är sånt som fyller på energi. Mer av den varan!=)

Att kämpa på för att må bra är verkligen energi tagande. Ett tag kändes det som om jag bara blev tömd och inget hände. Men så en dag så kände jag at något hade hänt. Jag kunde njuta av det liv jag väljer att leva. Sakta men säkert började jag se mitt mål...

Och nu kan jag till och med känna mig stolt över vissa saker, vissa val, vissa stunder. Jag är inte längre lika rädd för det okända och när allt inte känns säker. Jag vet att det bara är att kämpa på. Snart når jag målet.

Men så när jag fann min stund av lycka och mod så kom kom den största rädlsan som fanns. Vilket innebar att jag blev rädd för mig själv. Rädd att jag ska börja ljuga för mig själv så jag hamnar i situationer jag inte klarar av. rädd för att göra dåliga val. rädd för att såra mig själv och andra. rädd för att jag ser mitt "gamla" liv som så lockande ibland...

Det är så mycket lättare när jag får bli lämmnad ifred. När jag inte ser eller hör något från den delen av mitt liv som jag mår dåligt av. Men jag vill gärna tro att allt händer för en anledning.

Var sak har sin tid. Och nu var väl tiden kommen för att jag skulle bli testad. Hur vill jag verkligen leva och må? Jag har svaret. Nu gör jag allt för att kämpa dit. Jag vill leva mitt liv på mitt sätt. Jag vill må bra fullt ut.

Moa är värd det. jag är värd det. Och alla nära och kära är värd det.

Nu har en vecka gått och jag har varit på sommarläger med Moa. Villet innebär att jag har utvecklats som människa och lagt fler pusselbitar i mitt liv.

Detta läger var någotsom jag verkligen kan rekommendera till andra mammor som står ensamma utan man. Vi var 11 mammor med olika bakgrunder, men på lägret accepterades vi alla för den vi är och gemenskapen var enorm.

Alla som var där gav mig något. Alla sådde vi våra frön i olika liv. Men en sak är säker. Jag är så stolt över mig själv att jag åkte och vågade vara bara mamma och Katrine.

Jag fick frågan vad det värsta som skulle kunna hända... och mitt svar blev att bli sjuk så jag inte kan ta hand om Moa. Jag är så rädd att inte finnas för Moa. Att inte ge henne en uppväxt som är bra.

Min uppväxt påverkades absolut av att min pappa var alkoholist, men den påverkades också av att min mamma var sjuk. Jag var ständigt orolig att något skulle hända henne. jag var rädd att bli ensam. Jag ville ha kvar min mamma.

Att ett barn inte ska behöva tänka dessa tankar är att ge dem en bra och trygg uppväxt. Och det vill jag ge Moa. Jag vill finnas där för henne. Ge henne verktyg till att utvecklas oc bli en stark tjej och kvinna.

Min mamma är trots allt min förebild. Hon fanns där för mig. Trodde på mig. Stöttade mig. Jag älskar henne för den mamma hon var till mig. Min mamma Karin.

Men jag hatar hennes sjukdom. Jag hatar att den tog henne ifrån mig!!! Jag hatar att sjukdommen gjorde så att Moa inte fick någon mormor. Att jag inte fick en mamma som fanns där för mig.

Hon blev en del av sin sjukdom. Jag kopplar hene så med sjukdommen. Men hon var inte sjukdommen. Min mamma var en mamma som alltid fanns där när jag gick ut skolan. Som stöttade mig i alla val jag gjorde, oabvsett vad hon själv tyckte. Hon var en mamma som älskade sitta och lösa korsord i allers. Varje gång man hälsade på köpte hon hem allt som hon visste att man älskade. Hon satt alla i centrum.

Och jag ville så gärna sätta henne i centrum. Mamma, min älskade mamma. jag älskar dig. För mig kommer du alltid att vara en förebild och centrum i min uppfostran till Moa.

Så jag lärde mig mycket tack vare att jag vågade att åka på ett läger med människor som jag inte kände. Jag fick lära mig något om mig själv. Jag vågade

 ________::::::::::____________::::::::::::::::_________________:::::::::::___

Idag ska Moa, Jag, Emma och Martin ha en familjedag. IKEA, ICA, handla en ny soffa är bara något som hör till dagens alla bravader! Spännande. Så nu ska jag ta en alvedon för att orka med allt med halsfluss på köpet:)

Ikväll är det sex and the city som gäller! MYSIGT!!

Vad kan jag lära mig idag om jag lyssnar till mig själv??

Jag är så dåligt humör. Inte alls rättvis mot Moa. Kort stubin och inte alls lika tålamodig. Antar att jag är nervös. Vad lätt man..eller lättare sagt Jag, hamnar i gamla beteenden och mönster.

Skulle vara så mycket enklare att välja det trygga nu. Att stanna hemma. Men jag vill åka. Vi ska åka. Och jag ska göra det bästa av situationen.

Det är just dessa beteenden som gör mig rädd. Rädd att välja fel val i livet, rädd att hamna i situationer då jag väljer bort det viktiga i livet, rädd att tappa bort mig själv igen.

Kan vara så frustrerande att känna så här. Och allt bottnar i rädsla. Så jag gör redan nu ett val för dagen. och den här dagen ska jag göra bra. jag ska göra mitt bästa. jag har ansvar för mig och moa.

Spännande vad denna vecka ska ge mig. Moa. oss.

Nu har midsommar afton passerat. Det finns många olika sätt att se dessa stora helger. För många är det familjen, traditioner, vänner, kärlek, festa och ha roligt. För andra är det en dag som man bara vill ska gå över....

Jag har nog upplevt den på många olika sätt. Förre året var det ångest laddat. Jag kände mig ensam och orolig. Bad om ett mirakel. Med andra ord tillät jag mig att bli sårad. Jag valde att ha offerkoftan på mig allt förlänge...

Så i år njöt jag verkligen. Jag njöt av att vara med min dotter. jag njöt av att vi firade med min pappa i hans underbara fina stuga. Och jag njöt av att vara jag.

I år var den ingen alkohol inblandad alls. Det kändes skönt för mig. Jag valde bort ångesten...

Det fanns stunder då jag kände mig orolig. Men då jag påminde mig själv om hur jag mått var valet enkelt. jag skulle njuta av nuet.

I morgon åker Moa och jag på läger. När jag sökte till lägret var det för att göra något som skrämde mig och som jag sedan skulle utvecklas av. Det var också för att jag skulle träffa nya vänner som var i samma situation som jag. Det var för att Moa och jag skulle göra något tillsammans. det var för att Moa skulle träffa andra vänner.

Nu har jag varit på ett möte så jag vet vilka vi ska vara med under en vecka. Jag känner mig inte lika nervös. Men rädslan finns där. Hur ska jag klara det här? Hur ska vi lära känna de andra? Vad ska de andra tycka om mig?

Jag har nu även en annan vinkel på vad jag vill ha ut av denna vecka. Jag vill ha en underbar vecka med moa. inga måsten, inga men och inga kansken. Nu är vi på G!:)

Så jag ser vad jag har upp nått! Jag vågar åka med okända människor och skaffa mig nya vänner. (Eller bekantskaper som ger mig något i livet.) Jag väljer att fortsätta kämpa för att må bra. Jag vill vara med min dotter. Jag är jag!

Nu när jag känner att det har hänt något med mig själv. jag är starkare. Tryggare. Målmedveten. Positiv. inte längre ett offer. Jag vågar, jag vill och jag gör, så blir jag alldeles varm inombords. Jag känner att all gårt, oro, ångest och besvikelse har lönat sig. Nu är känslorna utbytt mot något som gynnar mig.

Men det är också jag som har valt att förändras. Bara jag har åstakommit detta. Men jag hade inte klarat det lika bra utan alla som har stöttat mig. Som har lyssnat på mig, stöttat mig och tvingat mig att se min egen utveckling.

Det är inte lika skrämmande med allt som förut verkade omöjligt för mig. Nu finns det andra saker jag behöver jobba med. och det tänker jag göra!

Jag är stolt över mig själv! Tänk att jag har stått upp för mig själv idag! Hade samtal med chefen om vad jag anser att en bra ledare är. Jag sa verkligen vad jag kände och fick ur mig precis allt jag ville! Dessutom fick jag beröm för att jag var ärlig! det är så härligt att vara ärlig mot sig själv och våga stå upp för mig själv!

I berömmet så fick jag höra att jag var stark. detta är något jag har hört några gåner men som jag inte kan ta åt mig. Så jag frågar mig själv vad jag tycker är starkt??

En sak jag ser så oerhört stark är när man får höra hur en  del människor varit ihop väldigt många år, och man ser att de fortfarande utstrålar harmoni.De lever de liv de vill leva. Det är att vara lycklig för mig!

Jag ser det som att de har upplevt mycket tillsammans både gott och ont. De har tagit sig igenom svåra stunder tillsammans och vågat vara kvar.

De vågar älska en annan människa och på samma sätt ta emot kärlek. De utvecklas både tillsammans och individuellt. Dessa människor tror jag är trygg i sig själva. Som vågar känna. Våga satsa. Våga älska!

Så med andra ord ser jag att vara stark som något då man står upp för sig själv och vågar vara den man är. För gör man det så vågar man också älska en annan människa. Det är så sant som man alltid har hört. Man måste kunna älska sig själv för att kunna älska någon annan.

Så ni som lever så här- Känn er stark! Ni har nått de mål jag eftersträvar. Ni är mina förebilder!

Här är kärnan i mitt liv... förutom jag själv:)

Tack alla ni som kommenterar på min blogg. Det får mig att se ur en annan synvinkel och jag får mer energi till att kämpa!

Tack för att jag mår bra nu och känner att det händer mycket positivt.

Tack för att jag fått handlat en ny bäddsoffa.

Tack för att jag har vänner som bryr mig!

Tack för att jag trivs så bra på mitt jobb.

Tack för att jag läst Mia Törnbloms böcker. jag utveckals som människa.

Tack för att jag väljer att fira midsommar med Ma, Martin och min pappa.

Tack för att jag orkar kämpa.

Tack för att jag träffat min kurator och känner att det ger mig något att gå och prata.

Tack.

Det är så viktigt att se vad man verkligen har. Även svåra stunder då jag kämpar som fan, har jag faktiskt saker att vara tacksam över. De är inte alltid så lätt att se. Men det finns!

Saker har verkligen sett svart ut. Eller snarare som att jag inte alls vet vad jag ska göra. en dag i taget. jag är maktlös.

Tänk om jag skulle rikta all kraft jag har nu på att vara ledssen och förtvivlad till att göra något bra av det hela? Tänk om jag klarar det? Dessa tankar hade jag för några månader sedan, och nu känner jag det! Nu känner jag att allt jag kämpat för börjar löna sig. jag har kämpat för att komma fram till vad jag vill i livet. vad är viktigt för mig? Vem är jag? Hur kan jag leva för att må bra?

När jag satt i min lägenhet förra sommaren var jag fylld av oro. jag var rädd och fylld med ångest. klarade bara inte av att sitta själv. vad patetiskt det kändes!

Och nu sitter jag här och bara myser av att ha mitt egna hem. jag planerar hur jag vill att det ska se ut i min lägenhet som jag själv har köpt. Det är en sån Katrine lägenhet! Jag älskar den, för den är min!

Så vad var det som gjorde att jag inte kunde vara själv i den förut? Hade inget med lägenheten att göra. eller någon annan. Det var jag. Därför jag inte klarade att vara själv var för att jag inte kunde hantera mina egna känslor och tankar.

Så jag började söka hjälp. Gå och prata. Pröva att vara själv. Sysselsätta mig. Mysa med Moa. Titta på TV. Städa. Och så en kväll så en kväll kom jag på mig- Jag skrattade för mig själv farmför Tv:n. Det var sann lycka!! Något hade hänt. jag skulle fortsätta. Så här ville jag må!