Läste just morgontidningen och insåg just vad GLAD man gör någon när man visar sin uppskattning. Att skriva  dagens ros till någon är väl en väldigt fin gest att man uppskattar någon!

Jag kan nog vara dålig på att vis att jag upskattar de människor som finns omkring mig. Men det GÖR jag, verkligen!

Jag uppskattar ni som finns ett telefonsamtal bort och när vi ses är allt som vanligt!

Jag uppskattarni som finns i min vardag och som älskar mig just för den jag är.

Jag uppskattar er som stöttar mig och lyfter mig när jag är nere, men även ni som gläds åt mig och skrattar när jag skrattar:)

Jag uppskattar er alla som jag mött i livet och som påverkat mig på något vis.

Jag uppskattar er som jag har som systrar och bröder, mammor & pappor, till och med mormor och morfar & farmor och farfar.

Tänk att jag har allt detta, och jag uppskattar det så mycket!

Jag tycker att det är väldigt fascinerande när jag möter människor som väljer sin egen väg. Det inspirerar mig och varje gång konstaterar jag att det är det enkla som kan vara så fruktansvärt svårt! Men i slutändan är det ju fortfarande jag som ska leva mitt liv med mina beslut.

Jag har haft lyckan att träffa många människor som påverkat mig med deras beslut och vilja. Jag har mött de som beslutat att få barn tidigt i livet och som lärde mig att stå upp för någon annan och vad kärlek är.

Jag har mött människor som beslutat att sluta dricka för att trivas med de liv de vill leva. Jag har även mött de som tagit beslutet att fortsätta dricka för att de anser att det är det bästa för just dem.

Jag har även mött de som träffat någon och valt just den kärleken för det är just DE som får dem att känna sig levande.

Jag har mött de som beslutat att sluta skolan för att satsa på någon de vill och tycker att de mår bra av.

Helt klart har jag haft lyckan att möta människor som har påverkat mig mycket i mina egna val i livet. Och för det är jag evigt tacksam- det är därför jag är den jag är i dag.

Enligt jantelagen får man inte/ska man inte sticka ut och tro man är bättre än andra. Det är inte okej att höja sig själv så man sticker ut och tycker att jag är riktigt bra!

Men vad innebär det egentligen? Är det verkligen inte okej att vara STOLT över sig själv när man har kämpat och är nöjd med vad man åstakommit! Är det inte okej att klappa sig själv på axeln och säga att det där gjorde du riktigt bra!

Jag tycker  faktiskt att det är helt OK, jag tycker till och med att vi borde bli bättre på det! För hur än det är så är det ju enbart jag själv som ska leva mitt liv med mina val!

Så idag ska jag erkänna att jag ÄR mäkta stolt över mig själv. För flera saker:)

Jag är stolt över att ha varit på arbetsintervju och är nu uttagen med en annan för att kanske få jobbet. det känns riktigt bra och lyfter mig högt!=)

Jag är stolt över att jag tog tag i mitt mående och började viktiväktarna så jag kommer i mina byxer igen. Och Hugo är bara fyra månader. DET känns så bra!!

Jag är stolt över de val jag gjort/gör i livet så jag lever det fina liv jag vill. Just här och nu.

Jag trodde aldrig att jag skulle stå där jag står idag. När man är uppvuxen med en alkoholist kan det kännas som att livet redan är bestämd. Jag trodde nog inte heller att jag skulle ha påverkats så pass mycket som jag har gjort genom att jag är vuxetbarn- jag är alltså uppvuxen med en alkoholist i familjen.

För att inte bli såras så man inte orkar mer så valde jag (och många andra) att stänga av känslomässigt. Ett sorts försvar för att överleva.

Men man har ALLTID ETT VAL! Oavsett hur omöjligt det känns, eller hur svårt det verkar så är det enbart JAG själv som kan göra något åt MITT liv.

Därför är det med stor glädje och stolthet som jag tittar på mitt liv och tänker att jag mår otroligt bra idag. ALLT är kanske inte som jag önskar, men istället för att blunda för sanningen så accepterar jag mig och livet precis som det är..

Och det mina vänner, är en stor uppgift som jag försöker jobba med VARJE DAG. Att inse att jag är MAKTLÖS. Det finns ingen annan än mig själv som jag måste ta hand om och fokusera på. Låter lätt för vissa, men för mig är det ett projekt nog!

Fast en hård utmaning så älskar jag det, för det är Nu jag känner att jag lever! Jag behöver inte falla med min pappas återfall, jag behöver inte bli liten när andra inte tycker som mig. Jag växer när jag står upp för mig själv, jag utvecklas när jag vågar ta hjälp och jag lär mig älska mig själv varje gång jag sätter mig själv först...för det är jag värd:)

Jag trodde aldrig jag skulle få känna dne här känslan igen! Känslan av att "åka hem" och bli omhändertagen. Att få bli liten igen och bara vara. Men det får jag, och jag är SÅ tacksam och riktigt lycklig!

Idag åker jag med Hugo till Övik. Vi ska hälsa på Hugos farmor och farfar och bo där några dagar. Faster Therese går ju hemma om dagarna med sina två små troll så det ska bli ROLIGT att prova på lite miljöombyte!

Dessutom kan jag berätta att hugo sov till 7.15 i morse och åt sitt fösrta mål, plötsligt händer det som sagt;)

Det kan ge så myket att räcka ut en hand! Men hur ofta gör vi det egentligen?

Om något känns svårt och hopplöst så ger det så mycket att BE OM HJÄLP. Och när man väl har gjort det så är det rena magin när någon RÄCKER UT EN HAND! Då om nåt så känner man att man har nära och kära omkring sig.

Det kan vara allt från att jag har fått ett sms som gjort att jag inte känt mig ensam, till att någon bara tar Hugo så att jag får vara jag alldeles själv. Det kan också var någon som bemöter mig med ett leende, eller en vänlig gest i en affär.

Oavsett vad så har jag lärt mig något av det här, och det är at jag själv ska räcka ut en hand och visa att jag bryr mig nästa gång någon lättar sitt hjärta:)

Det både fascinerar mig samtidigt som jag känner mig otillräcklig när jag tänker på alla mammor(och pappor) som går hemma LÄNGR och verkligen tycker om det!

Jag fascineras för att jag själv inte alls njuter av det. Samtidigt som jag fascineras över deras vilja, kraft och energi. Tummen upp för er alla, jag avundas er!:)

Men vad säger det då om mig? Är jag dålig för att jag inte orkar, eller njuter av att gå hemma om dagarna?

Idag pratade jag med mitt jobb och nu är det bestämt- Jag ska börja jobba i Januari! Och efter samtalet känner jag mig GLAD! Jag ser fram emot att jobba å lämna över vår älskade son till Daniel om dagarna:)

Men ändå, FASTatt jag mår bra av beslutet, FAST jag vet att det blir det bästa för mig och min familj så kan jag inte undgå att fundera på vad det här säger om mig???  Jag känner mig ändå lite annorlunda, lite misslyckad.... Jag vill ju ge mina barn allt och lite mer.....