Nu har en vecka gått sedan pappa somnade in och kvar är bara rester av tomhet just nu.... Jag önskar jag kunde gråta, släppa ut allt som finns inom mig. Men det går inte!:-(

Det är svårt att få höra olika kommentarer som egentligen ska vara tröstande, men som bara känns och gör ont. Istället kan jag säga att jag sörjer min PAPPA. Oavsett vad som varit så är han min pappa och vi har många fina minnen tillsammans.

Att hans sjukdom kom emellan många gånger är ju sant, men det är inte den sidan jag saknar och sörjer. Någonstans så försvinner även drömmen och hoppet om att det någon dag kommer att bli bra igen. Någon dag finns inte längre, utan just här och nu är det vi har.

Så det jag har är en fin familj som finns där för mig och som jag älskar oerhört mycket. Jag har en "ny" familj och släkt genom Daniel som betyder jätte mycket för mig! Jag har fina vänner som är som släkt för mig.

Jag har så mycket, det handlar bara om att väja mrig med tanken av att min livssituation är annorlunda NU...