Tack alla ni som kommenterar på min blogg. Det får mig att se ur en annan synvinkel och jag får mer energi till att kämpa!

Tack för att jag mår bra nu och känner att det händer mycket positivt.

Tack för att jag fått handlat en ny bäddsoffa.

Tack för att jag har vänner som bryr mig!

Tack för att jag trivs så bra på mitt jobb.

Tack för att jag läst Mia Törnbloms böcker. jag utveckals som människa.

Tack för att jag väljer att fira midsommar med Ma, Martin och min pappa.

Tack för att jag orkar kämpa.

Tack för att jag träffat min kurator och känner att det ger mig något att gå och prata.

Tack.

Det är så viktigt att se vad man verkligen har. Även svåra stunder då jag kämpar som fan, har jag faktiskt saker att vara tacksam över. De är inte alltid så lätt att se. Men det finns!

Saker har verkligen sett svart ut. Eller snarare som att jag inte alls vet vad jag ska göra. en dag i taget. jag är maktlös.

Tänk om jag skulle rikta all kraft jag har nu på att vara ledssen och förtvivlad till att göra något bra av det hela? Tänk om jag klarar det? Dessa tankar hade jag för några månader sedan, och nu känner jag det! Nu känner jag att allt jag kämpat för börjar löna sig. jag har kämpat för att komma fram till vad jag vill i livet. vad är viktigt för mig? Vem är jag? Hur kan jag leva för att må bra?

När jag satt i min lägenhet förra sommaren var jag fylld av oro. jag var rädd och fylld med ångest. klarade bara inte av att sitta själv. vad patetiskt det kändes!

Och nu sitter jag här och bara myser av att ha mitt egna hem. jag planerar hur jag vill att det ska se ut i min lägenhet som jag själv har köpt. Det är en sån Katrine lägenhet! Jag älskar den, för den är min!

Så vad var det som gjorde att jag inte kunde vara själv i den förut? Hade inget med lägenheten att göra. eller någon annan. Det var jag. Därför jag inte klarade att vara själv var för att jag inte kunde hantera mina egna känslor och tankar.

Så jag började söka hjälp. Gå och prata. Pröva att vara själv. Sysselsätta mig. Mysa med Moa. Titta på TV. Städa. Och så en kväll så en kväll kom jag på mig- Jag skrattade för mig själv farmför Tv:n. Det var sann lycka!! Något hade hänt. jag skulle fortsätta. Så här ville jag må!

Gud. Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.

Ett ljus för dig mamma.Jag älskar dig, och saknar dig varje dag.

Ett ljus till dig Moa för min kärlek till dig!

Ett ljus till mig själv. Jag tror på mig själv.

Det känns så bra. Så positivt så nytt! Nu har jag bestämt mig. Jag ska inte längre älta, tycka synd om mig själv!

Det är som pusselbitarna faller på plats. Som att jag förstår och kan gå vidare. Det som hänt har hänt. Och jag ångrar vissa saker. Ångrar, men kan inte göra något åt. Så nu väljer jag att våga.Våga känna. Våga leva. Våga uppleva det jag är rädd för. Våga se vad som har hänt, men även våga välkomna det som ska ske. Våga vara jag!

Just nu känne rjag mig exalterad! Preis som n'är man klarat en tenta. och just nu känns det som jag har klarat min svåraste tenta hittils- mig själv! Jag kan verkligen se hur jag har valt att leva mitt liv. Hur jag har dragit mig ur relationer för att jag varit rädd att bli lämans. Hur jag valt killar för att jag varit rädd för att inte få den bekräftelse jag behöver.

Detta uppenbarade sig när jag nu håller på att skriva mitt livs historia. Mia Törnblom tror att det är något vi alla ska göar för att må bra. och för mig stämmer det. Så skönt att få fram det ajg upplevt. Känns. Drömmt om. Velat ha och strävat efter. Det rä min historia och ingen kan ändra den. Jag har skrivit den för mig!

Och just för mig är den alldeles speciell. Den är fylld med så många känslor. Så jag har lovat mig själv att skriva klartden. Och låta allra först min kurator läsa den. F lämna över det som varit jobbigt. Få gå vidare. För det vill jag. och det är mitt val.

Därefter ska En annan betydelsefull person få läsa den. Som jag för ett år sedan lovade så skulle en förklaring komma. Och nu har jag äntligen hittat den. även om den inte är den roligaste eller bäsat. Så är det ett löfte jag gav. och det ska jag hålla.

Sedan ska skiten ut på min blogg. Jag bloggar för mig själv. För att det är så slönt och renande att få ur sig. sedan måste jag kunna stå för allt jag skriver. Bra träning för mig.

Jag har även lovat mig själv att ta tag i sånt som är jobbigt. Som hämmar min förändring. Det ska jag fortsätta med. Lika bra att gå ner på djupet. det är lätt att förslöna. Inte medvetet ljuga. Men jag vill så gärna att det ska vara sanningen...

Så nu känns det riktigt bra. det skrämmande är inte lika skrämmande. Det onda är inte lika smärtsamt. Nu vill jag hålla farten uppe medan jag är i rullning. Hjälp mig kära vänner. Hjälp mig min kära syster. Hjälp mig mamma! HJälp mig själv:)

Det är bara jag som kan ta ansvar för mitt liv och mina handlingar. Så sant, men fan inte så enkelt! Däremot är det så mycket enklare att skylla på andra. Att all smärta jag har inom mig skulle vara så mycket enklare att hantera om de beror på andras handlingar mot mig. Deras noll förtåelse över MIG! Deras synder med mig. De de de!!

Och vem ska kunna förstå mig??När det enda jag gör är att stänga inne alla känslor och kör raka spåret frammåt. Inga funderingar. Inga känslor.

Men så kraschar jag. Allt stannat upp och jag inser att genom förändringen måste jag själv ta tag i mitt liv. Jag måste stå upp för mig själv. Så jag inser att det inte är någon annan än jag själv som har satt mig i de situationer jag hamnat i. Jag har själv satt mig där.

Har aldrig varit medvetet. Men nu när jag börjat bli medveten om mitt beteende och sätt att leva, har jag ett val. jag kan välja att leva som jag alltid gjort. Eller så kan jag förändra mig själv för att nå sann lycka.

Så jag tar ett beslut. Jag tar ansvar för mitt eget liv. Så vad innebär nu detta? Var ska jag börja? Har ju börjt genom att prata med kurator och gå på alanon mötet. Nu ska jag fortsätta vara ärlig mot mig själv. Prata med de som jag påverkats av och gottgöra de som jag sårat.

Bara att inse att listan är lång. Men en sak i taget. En dag i taget. var sak har sin tid.

Och när jag får suget av mitt "gamla" liv så inser jag att konsekvenserna inte är värt det! Trots den totala lycka jag kan känna av att vara med en som har ett destruktivt beteende så vet jag även den svarta sidan av det. hur jag förvandlas till en lögnare, till någon so m skiter i sig själv och bara kör på. hur dåligt jag än mår. Som väljer bort Moa och alla som håller mig kär. nej, det är absolut inte vprt det.

Men FAAAAN vad ont det gör. Att fokusera all kraft på att inte åka och festa när smärtan kommer. Vad ensam jag känner mig och vad allt verkligen känns! jag kämpar nu. Men fan så svårt det är ibland...!!

Trots det har jag även kännt lycka och glädje. Jag har njutit av ensamheten och vågat blickat frammåt. jag drömmer om ett liv med trygghet och glädje. jag ska uppnå det!! ingen ska få trampa på mig! Ingen. Jag är värd att älskas. Om inte annat av mig själv...

Har alldeles för lätt att klanka ner på mig själv. Att framhävda den jag en gång varit och den jag vet klarar sig. Men saken är den att det är just jag. Jag Katrine som har klarat allt.

Jag är stark. jag har själv avsultat förhållanden och mönster som jag inte mått bra av. jag har varit med om en del, men gör nu medvetna val så jag ska må bra. Så jag ska älska mig själv. Så jag ska leva det liv JAG vill!

Hela min kropp skrek att jag ville ha ågot bättre. Att livet inte kunde bestå av att leva som jag gjort till priset jag fick betala- Mig själv.

Ville ha allt annat utom det. Ville ha det normala. En söndagsmiddag. En familj med volvo, vovve och villa. En åsikt. en känsla om att något känna äkta lyckligt.

Så tog jag beslutet att en förändring skulle ske. Vad har jag gjort för att det ska fortsätta förändras? Jag har varit ärlig mot mig själv. Försökt dela med mig av mig själv. Våga berätta hur jag mår, vad jag vill och inte vill.

Jag har valt ett leva ett annat liv fast att det enklaste vore att bete mig och göra samma sker på det sätt jag alltid gjort. Men inte. Inte den här hången! Nu ska jag nå mitt mål! Att äslak mig själv och få ut dte jag vill ha i livet!

Ändrat mönster när jag fester. Ändrat mönster när jag är med vänner. Ändrat. Men så mycket skönare.

Inga måsten längre. Bara jag. Jag och Moa. Kunna se min lilla ögonsten med den kärlek hon förtjänar. Ett liv vi båda är värd. Att kunna se på henne och berätta hur mycket jag älskar henne. Att prioritera mig själv och Moa framför allt annat..

Så med andra prd har det hänt mycket. Och jag ger inte upp. Även om allt ibland kan kännas meninglöst och tråkigt.

Som en vän sa. Ett dumt ord eller tanke behöver 10 goda tankar eller ord. Så jag fortsätter att be om hjälp. Se mig. Hör mig. ge inte upp om mig. Det har inte jag gjort.

Har börjat läsa Mia Törnbloms bok "Så dumt". När jag läste på baksidan så bara fastnade jag. Jag måste ha boken! Och där var jag fast. Började läsa sent igår kväll och kunde bara inte sluta...!

Så vad är det som är så bra? Som fascinerar och binder mig? Det är en sida på hur verkligheten kan vara. Rakt upp och ned bara en del av hennes liv. Känner igen mig i så mycket...

Det skulle vara så mycket enklare att kunna sätta ett ord på vad jag har varit med om. Vad jag har vuxit upp med. Hur jag känner. Hur jag kämpar.

För en missbrukare är ordet drog eller alkohol. Tror att olk lättare kan se vad som händer just en missbrukare. Lättare att förstår hur de kan fastna och bli totalt beroende av drogen eller alkoholen. Och vilken lång väg det är tillbaka om man väl bestämmer sig för att sluta.

Så hur är det då för en som är medberoende? Finns inget bättre sätt att förklara än att det är själva missbrukaren som blir drogen. Hej allihopa, jag heter Katrine och är medberoende och vuxet barn.

Att vara medberoende är så mycket mer än vad jag förr har sett. För mig handlar det om att sätta mig själv åt sidan för andra. Att vara vuxet barn är för mig att vara medberoende PÅ GRUND AV  att jag vuxit upp med en alkoholist som pappa. Spelar ingen roll hur lite eller mycket han drack. Hur obetydelsefullt han eller andra tyckte att det var. För mig handlade det som ett dysfunktionellt sätt att leva. Som jag sedan i olika former tog över och levde som vuxen...

Liksom drogen kundee JAG  inte lämna den som missbrukade. det kändes som om jag skulle dö. Som om jag blev helt tom och ensam.  Och även då jag hade allt jag kunde önska mig, så blev just det en skrämmande känsla och jag kunde inte stå ut att leva i det. Sjukt och dysfunktionellt? Absolut. Men det är så jag har funkat.

När jag levde i ett förhållande som jag kände mig lugn och trygg i så var dett alltid alkohol inblandat. Och inte bruk av alkohol utan missbruk. Det gick så fort att träffa någon som uppfyllde just det behovet för mig. Självklart sökte jag aldrig efter någon jag skulle må dåligt av. Men på något sätt drogs jag till dem. och de till mig.

Dagar med totalt NOLL energi kvarkunde få mig att festa för att orka. Dagar som den jag Älskade drack kunde få mig att dricka. Dagar då den jag älskade gjorde mig orolig kunde få mig att dricka för att på så vis få kontroll på läget.

Trodde jag. Egentligen var det så att jag hade noll kontroll. Varken över han eller mig. Men när jag blev i centrum kände jag mig odödlig. Och det är just denna kick jag får som jag skulle kunna leva på. Även om kicken i sig varken kom ofta eller mycket så spelade det ingen roll. Den var värd att kämpa för.

Kan nog likna den med en kick missbrukaren får av droger. Man infinner sig i ett lugnt som är så harmoniskt att just då kan man övervinna allt.

Men när tiden går och man har gråtit många floder över hur man behandlats och hur svag man har blivit så inser man att det inte funkar.

Om jag skulle stanna kvar så tynar jag bort och snart finns inget kvar av den Katrine som en gång funnits. Alla värderingar man en gång levt efter har försvunnit. man klarar att ljuga för sina kära bara för att everleva. och i mitt fall fortsätta få det jag vill ha. ett liv med honom.

Men varje lögn, varje svek ger en enorm smärta. jag vill inte alls såra mina kära. Jag vill bara rymma till dem och få en kram. Känna mig trygg. Om och om igen försöker jag. men på något sätt går det inte att ta sig ifrån helvetet och samtidigt lyckan man befinner sig i. Det enda jag vet är att jag inte överlever länge till. Vill bara överleva.

Och det är just vad jag gjort. jag har överlevt. jag jobbar för mig själv. Jag ska nå mitt mål. Att älska mig själv och livet.

Jag försöker nu. Stannar och och funderar på vad jag känner just nu. Otillräcklig.

Känslan av att vara otillräcklig är för mig väldigt jobbigt. Så varför känner mig mig otillräcklig? Just nu lägger jag all kraft på mig själv och moa. Vilket innebär att det inte blir över till så många andra. Då känne rjag mig otillräcklig. Vill gärna försvara, förklara... Typiskt mig. men saningen är den att det inte finns något att försvara. Och den enkla förklaringen är att jag fokuserar mycket på mig själv. Jag väljer inte bort något. Jag väljer bara att fortsätta kämpa jst nu. Och det tar både energi och tid. Så är det. Lika bra att inse.

Så just nu konstaterar jag att de som inte förstår har inte pratat med mig. De som inte förstårhar inte sett de framsteg jag tagit. Och om någon förändring skett så är det bara till det bättre. För mig själv.

Det är svårt att vilja förändras och inse saker på vägen. Att ta beslut och sätta mål utifrån hur jag vill leva. Gör så ont att tappa en del av mig själv på vägen. Att tappa människor som jag trott stått mig nära.

Men jag är fast besluten om att dett aär någon början på något helt underbart. jag SKA nå mitt mål. Jag ska hitta mig själv. Inget kan förändra det.

Så jag kämpar vidare. Och hoppas att jag fortsätter resan med människor jag älskar omkring mig. Jag fortsätter fast det är skrämmande....

Efter många timmars sömn är jag nu vaken och hinner ta det lugnt på morgonen. Känner lukten av när kaffe bryggs, höra hur Moa leker med sina dockor... DET är totalt njutning just nu.

Var till kuratorn igår. Och blev jag klokare? Jo då. Som alltid. Hon är min ängel hon:)

Man pratar mycket om att klättra uppför sin egen stege. Och när man kommit till toppen har vi alla nått vårat mål. Vägen dit kan se olika ut. Och som min kurator sa är det just på plattformen som det händer saker. Det är då man förändras. Och det tar tid.

Jag tror att jag alltför ofta bara villl ta steg. Komma vidare. Utan att stanna upp och fundera på vad som händer med mig. Som det är just nu känns det tomt. Jag varken orkar eller vill tänka så djupt. Så anatar händer saker med mig. Skönt.

Vill inte leva det liv jag förut valde. Att alltid sätta mig själv sist. Att kämpa för andra så att jag nästan går under. Att göra saker så att jag får ångest. Att kämpa så hårt så alla nära och kära bara väljs bort...

Men bara för att jag tagit det beslutet och verkligen kämpar så innebär det inte att det är en enkel sak eller att det altid känns bra. Det känns faktiskt som att jag tappar en del av mig själv. Även om det inte var en bra del. Men då visste jag vad jag skulle göra i olika situationer. Jag "visste" vad jag "mådde bra av".

Det låter delat och förvirrat. Och det är det. Det jag vill säga är att jag tappar en del av mig och kämpar hårt för vad jag vill uppnå. En förändring ska ske. Men det kan vara skrämmande. Bara släppa taget och in i det okända.

Så vad är då mitt mål? Känns som om jag går och väntar på att något bra ska hända. Som magi... Det jag vill uppnå är att jag ska leva ett liv som jag trivs och känner mig trygg med. Att jag skall ha en fungerande vardag som jag njuter av. I alla stunder. Att jag ska vara så ärlig mot mig själv att jag känner när något är fel. Jag vill kunna ta och ge kärlek rakt in i hjärtat. Jag vill känna total avsmak för det liv jag en gång levt.

Så tänker jag att så många säger att man inte ska ångra något man gjort i livet. Det har gjort mig til just mig. Men jag måste endå erkänna att jag ångrar mig. Det gör jag. Nu drömmer jag mig bort till det liv jag hade när jag fick Moa. Då vi var en vanlig svensson familj. Jag fick kärle. Jag hade ett hem jag älskade. Men just då var det något jag fick avsmak för.

Känslomässigt störd? Så känner jag mig. Tänk att känna är något jag skulle få träna på. Om och om igen.. 

Förvirrat och ärligt blev denna blogg. Förvirrad men ärlig är jag!

Tack Susanne för det underbara sms:et. Sånt hjälper!! Tack Ida, du förvånar mig ibland:)Tack Carro, jag säger bara TACK!!