När det känns som allt går emot mig och allt bara känns hopplöst är det svårt att fokusera, tro att allt ska lösa sig till det bästa och ta en sak i taget.

Tankarna snurrar som en virvelvind i mitt huvud och jag känner mig bara orolig och stressad. ångesten får mig att vakna på natten och jag är bara rädd att det aldrig kommer att kännas bättre.

Trots detta så gjorde jag allt vad som stod i min makt till att förändra mitt beteende. Jag ringde vänner, jag försökte ta det lugnt och bara andas. Men just då kändes allt så hopplst...

TACK vare mina underbara nära & kära så fick också detta en ny vändning. jag har fått sådana fina kommentarer, sms och telefonsamtal. Och jag inser, att jag faktikst har en kämparglöd.

Rädslan går över till mod och sedan tar jag tag i saken. jag försöker påverka det kan har makt över. Sedan försöker jag att fokusera på mig själv. Vad är viktigt för mig??

Det är jätteviktigt att känna samhörighet för mig. Det spelar ingen roll vad andra anser om detta. Vi har alla våran egna bakgrund. Däremot måste jag finna mig i att samhörigheten inte kan komma från den familj jag vill. Detta är inget jag kan göra något av.

Jag kan bara välja vilka jag vill ha i mitt liv. Vilka jag kan anförtro mig åt och hur jag vill leva. Det är inte så lätt att fokusera på detta, eftersom viljan över att ha det kan inte kan få tar över.

Jag vet att jag har andra i mitt liv. Och tro mig, de betyder så mycket för mig. Men jag sörjer de som inte delar mitt liv... Jag saknar dem. jag älskar dem..

i natt när allt bara kändes skrämmande så kom alla tankar på en och samma gång. Vad vill jag, hur mår jag bra? Hur ska jag leva för att göra som jag vill? Vad har jag uppnått? Vad strävar jag mot?

Hur kommer julen att bli? Är jag ensam? Hur ska allt lösa sig...

Många funderingar. Men trots detta kom jag fram till ett och samma svar. Jag tar en dag i taget och fokuserar på mig själv. Allt annat löser sig på ett eller annat sätt...

Som en vän påminde mig om så är det nog så att jag har allt för svårt att höja mig själv till skyarna. Jag har svårt att se vad stark jag är, eftersom det inte är något jag ansett om mig själv.

Allt för rädd vad andra ska tycka och hur jag ska bete mig. Allt för rädd att placera mig högt på grund av min livserfarenhet.

Så det hela handlar helt enkelt om hur jag väljer att se på mig själv. Men då är nästa steg- hur jobbar man för att komma dir man vill?

För svaret är enkelt, jag vill se på mig själv med en positiv självbild. Men har jag det, eller när fick jag det & hur??

Jag har absolut inte haft en positiv självbild. Jag förstod mi inte ens på ordet för ett år sedan. Vad jag var duktig på, klarade av och kunde prestera var jag rätt säker på. Men vem var/är Katrine och vad jag ville var allt för svårt att fokusera på.

Så sakta men säkert bröjade jag arbeta med mig själv. Pusselbitarna om hur allt hängde samman med min uppväxt började falla på plats. Jag blev allt mer förstående på att jag är medberoende. Jag har skapat beteenden som jag inte längre mår bra av och jag har inte haft verktygen för att kunna leva på något annat sätt än jag alltid gjort- att vara medberoende.

Därefte började jag att träna på att vara själv. Jag hade hittils settd etta som en omöjlighet eftersom jag kände att jag skulle gå under. Så den första frågan jag fick jobba på var- varför är det så svårt att vara ensam?

Mitt svar blev helt enklet att jag inte kunde hantera mina egna känslor och tankar. jag visste inte ens vad det var jag kände! Så ännu ett till steg blev att reda ut varje känsla för för sig.

Skam vard en värsta känslan jag kunde känna, och det tog mest med tid att komma underfund med. Skam, en känsla som en med ett beroende inte klarar av. Och samma är det för oss som är medberoende. Skam är hård att känna, men om man känner "rätt" skam. Så ska den ju hjälpa till att inte göra om samma misstag igen. Att lära av sina misstag....

Och med tiden så kom jag längre på min livslånga stig. Jag kom underfund med många av mina egna känslor och jag började komma underfund med vem jag var. Vad jag vill. och vad jag ska fokusera på här i livet för att må bra.

Jag har varit med om mycket, men inte en enda gång har jag fått känslan av att ge upp. Som en vän sa till mig så är det så mycket lättare att känna med en människa om man inte känner den. Så jag skrev ner allt jag varit med om och satte mig som andra person. Jag funderade på vad jag ansåg om denna människa, vad jag ansåg om henne och hur jag ville att hon skulle fortsätta kämpa.

Att kämpa för det goda i livet är tyvärr inte något ovanligt för mig. ibland kan jag vara så less på att känna att det behövs kämpa... Men så har det varit och jag har verkligen så mycket livserfarnhet av allt jag varit med om.

Jag ser mig inte som svag, eller sämre för de val jag gjort. Men jag vill så mycket mer i framtiden. Jag blickar frammåt och tror på att allt löser sig. En dag i taget.... Var sak har sin tid..

Jag älskar er alla som delar glädje och sorg i mitt liv., Jag uppskattar er. Jag ser er alla som ovärderliga!!

Att komma i obalans i livet kan vara nog så komplicerat. Det är svårt att fokusera och sträva frammåt. Helst av allt vill man bara snabbspola och bara vara klar.

Men när är man klar? När ska man vara helt nöjd? Antar att jag aldrig kommer att bl klar, för vad skulle det innebära? Att jag är fullärd, och vad skulle då nästa stg vara??

Nej, att vara nöjd är något helt annat. Och att kunna fokusera på just här och nu är en konst i sig. Då gäller det att gå in i sig själv och känna att man gör allt för att må bra själv.

Nu när jag kom i obalans fick jag först panik. tanken av att "kommer det alltid att vara så här" dök upp så fort. Men när allt lagt sig en aning så inser jag ju att det är just så livet är. Upp och ned, utan några som helst garantier. Så den verkliga frågan är väl egentligen vad strävar jag efter? När jag jag nöjd? Och hur kan jag uppnå det?

Harmoni är ett ledord i vad jag söker. För om jag har innre harmoni så tror jag att jag har lättare att leva här och nu. Njuta av nuet och känna att jag lever.

Jag vill leva så jag känner att varje dag ger mig något. jag vill kunna pausa i livet och njuta av sekunder. Istället för att alltid bara snabbspola och missa så mycket på vägen. Det är nog så att det gamla uttrycket ,att ha tråkigt är nyttigt,  stämmer.

För är det inte så att efter varje uppförsbacke i livet, bakom varje svart moln, eller efter regn kommer solsken. och hur mycket njuter man inte då?? Det är att leva ivet! Att tillåta sig känna precis den känsla som finner sig för stunden. Oavset om den är bra eller dålig- utan att lägga en värderng i den. För jag har rätt att känna det jag känner.

Så med detta vil jag väl säga att allt som händer har sin funktion i livet. Att jag sitter i en gungig båt just nu innebär inte att det alltid kommer att vara så. Det är bara jag som kan sätta båten i balans igen. Ta tag i årorna och få tillbaka konrtrollen över mitt egna liv.

Så vad blir då följden av det? Jo, jag fortsätter att kämpa för att må bra själv. jag fokuserar på vad jag mår bra av och jag försöker att ta hjälp på vägen.

Jag har ringt vänner, gritit och varit rädd. Jag har bett om hjälp, och jag har inte för en enda sekund gett upp.

I allt detta så finns det faktiskt lycka med. Jag är lycklig att faktiskt må bra. Jag är lycklig över att ha en dotter som mår bra och förgyller mitt liv.

Jag önskar....så mycket... men nöjer mig med det lilla just nu:)

När någon dör dras verkligen allt till sin spetts. Funderingar över livet och vad man vill ha ut är tankar som dyker upp..

Tankar om hur min egen mamma gick bort och vilken smärta det var, är känslor som finner sig på en gång..

Rädsla över själva döden och med allt vad den innebär sitter som en kniv i hjärtat. Men den enda sanningen är att döden är det enda självklara här i livet. Vi ska alla uppleva den, men vi vet inte hur.

Så jag ägnar en tanke till Ingrid. En tyst minut för att hedra henne.

Jag önskar alla hennes nära & kära all kraft de behöver.

Det finns inga korrekta ord, eller perfekt sätt att vara när någon gått bort. Det viktiga är att finnas, våga känna och uppleva vad som händer just här och nu.

För mig innebär denna sorg så mycket. Den innebär en resa fyra år tillbaka... Den innebär att våga tro på mig själv och mitt nya jag. Den innebär att jag än en gång får se vilka som står vid min sida. Den innebär att jag får träna på att känna igen varje känsla som kommer och våga ta det med ro. En dag i taget, var sak har sin tid...

Så vad är det jag kommer och minns? Jag kan ta på känslan som om det var igår. Synen av att se min egen mamma lilla och kämpa för att inte dö är alldeles för påtaglig. Bilden av henne tunga andetag och bejande blick gör verkligen ont.

För visst vill man väl tro att ens närmaste ska få somna in med ro. Att allt bara ska upplevas harmoniskt. Tyvärr var det tvärt om för mig själv.

Jag var upprörd, rädd, ledsen, arg och så besviken på att känna mig lämnad! Och i allt detta så fanns endå inte förståelse över vad som hände, vad det innebar och vad som väntade. Och tack gode gud för det. Men jag håller fortfarande fast vi att allt har sin mening.

Mamma, å mamma, vad jag saknar dig. Jag känner dig lukt varje dag, jag ser din blick och jag hör din röst. Så kommer det alltid att vara. Jag älskar dig, varje dag. Oändligt mycket.

Och vad är inte viktigare i livet än sitt eget barn? MOA jag älskar dig min ängel. Du har gjort mitt liv helt. Du är det bästa som hänt mig.

En tanke som är väl värd att fundera på och viktig att fokusera på är när är jag nöjd?

Den frågan har inte varit allt för lätt att besvara för mig. Lite difust har jag kunnat svarat att jag vill bli lycklig, känna och ge kärlek... Men för att kunna fokusera på mitt eget lev har dessa frågor blivit väldigt viktig för mig.

Att kunna älska mig själv, är den svårste utaning jag haft. Acceptera mina fel och brister ( och kunna se dem!), sluta slå på mig själv och sätta mig själv i fack som jag egentligen inte alls tillhör. Och egentligen är det ju bara jag som gör det. För om någon annan gör det har de fått en fel uppfattning av vem jag är.

Så vem är då Katrine? Frågan kan nog fyllas på mer efter åren.. Men just nu har jag konstaterat så mycket om mig själv, och för första gången känner jag vem jag är. Inte genom någon, utan enbart utifrån mig själv. Sedan är det självklart att min bakgrund har format mig.

Jag är en tjej som alltid stävar frammåt och är glad och positiv. Dessa egenskaper har inte alltid varit till min fördel eftersom de flesta har svårt att ta mig ledsen eller nere... Och frågan är vilken bild männiksor har av mig, genom att alltid se mig så positiv?

Men om sanningen ska fram så anser jag att det är viktigt att kunna vara positiv. Jag vill njuta av livet och känna att jag lever precis osm jag vill just nu. Bara för att jag är glad innebär det inte att jag inte kan vara seriös, för det kan jag. Absolut!

Jag är stark och har många mål i livet. Några av dem har jag klarat av och det är väl medvetet. jag har en utbildning som jag verkligen ville satsa på, jag har eget boende som jag ordnat själv och har flera drömmar om! Jag har en underbar dotter som ständigt påminner mig om vad kärlek är och hon är min största förebild i livet. Full med liv och energi!

Jag har många goda vänner och är väldigt social så jag älskar att träffa nytt folk! Att resa och se värlöden för att på så visa upptäcka mer om mig själv och andra.

Jag har en bakgrund som har format mig till den jag är. Och det är den som har fått mig att känna att jag klarar allt jag vill. För det gör jag!

Så vilka mål har jag nu i livet? Vad är viktigt för mig just nu?

Jag har alltid haft svårt att svara direkt på just sådana frågor, så det är inte allt för lätt att svara.

Men jag vill fortsätta utvecklas och känna mig själv. Jag vill känna att jag utmanas i mitt jobb, men även privat. jag utmanas när jag lär mig nya saker, när jag träffar nya människor och när jag känner att varje del fylle rmig med något nytt.

Livserfarenhet är något jag tycker är beundransvärt! För det är just genom den som det har hänt så mycket med mig själv. Om en människa har varit med om mycket så känner jag att det strålat styrka! Det kan handla om vad som helst, det viktigaste är att man inte dömmer en annan människa för vad de har i bagaget. För det är just detta bagage som har gjort oss till de vi är!

Så jag vill med andra ord ha mer livserfaranhet, våga släppa taget och ge mig ut i livet! Våga prova nya saker, stora som små. Våga känna de känslor som dyker upp och släppa stoltheten. Jag vill leva!

Jag vill jobba med det jobb jag har så länge jag känner att jag utvecklas och trivs! Jag vill se min dotter växa upp och vara där för henne som ingen annan varit för mig!

Jag är en bra bit på väg.....!

När mycket händer är det lätt att bara följa med, utan att stanna upp åker man med och glömmer kanske at njuta av de små stunderna, det lilla extra...

Så idag stannar jag upp. Jag njuter  av det som händer & sånt jag mår bra av. Jag tillåter mig att le, le och le igen! Vilken underbar känsla det är att le! Utan att tänka vad ska hända nu tänker jag verkligen fokusera på att njuta av livet nu.

Och medan saker sker så är det på något konstigt (eller kanske helt normalt) sätt viktigt att min omgiving förstår, stöttar och gläds med mig..

Jg är alltför rädd att alla, precis som jag, ska vara van mitt gamla liv, mina gamla beteenden, mina gamla mönster att de inte vågar tillåta glädjen helhjätat!

Om jag tilåter mig att se mina framsteg, slutar slå mig själv för det som hänt så är det viktigt att mina nära och kära försöker samma sak. Det är så viktigt för mig! De som står och är glad med mig nu, är de som följt mig under hårda och jobbiga tider.

Det är de som skrattar och är glad med mig nu, de unnar mig varje positiv dag. Varje framsteg som jag gör och varje leende jag har på läpparna!

Det känns verkligen bra för mig nu! jag mår bra. Trots att pappa tagit ett åter fall... Det har hänt saker med mig själv. OCH FÖR DET ÄR JAG STOLT OCH GLAD!!

Så idag önskar jag... jag önskar och ber alla i min närhet att försöka släppa taget om rädslan av att något ska hända. Jag lägger min tillit till mig själv och tror verkligen på det bästa.

Jag är oerhört stolt över att ha alla mina kära i min närhet. Jag älskar er!

Så har ännu en helg snart gått & det är dags att ladda inför ännu en ny vecka... Kraften finns inte riktigt där än. Vet inte om det är för allt som händer okring mig. Men ändå är jag så stolt, stolt över att se alla mina framsteg. Stolt över att ta åt mig av all den kärlek jag får av mina vänner. Min familj. Mina nära och kära.

Igår var moa och jag på 25 års fest. Åh vad roligt vi hade!! Det var så roligt att ha med mig Moa och känna mig omringad av kärlek! Alla bara fanns där, hjälpte och hade skoj med oss. Jag hade så trevligt igår, och det är det minsta man kan säga om vad Moa hade! Grattis Sandra och David!=)

Drömmer mig lätt tillbaka till min barndom när jag är hemöver. En härlig och varm känsla, men som nu fylls med sorg och saknad över alla de människor som jag inte längre har i mitt liv.

Min låtsas pappa Leif har verkligen alltid varit en förebild till mig. Han har gett mig den kärlek en pappa ger sitt eget barn och förutsättningar för att leva ett tryggt liv. Han har gett mig en stabil grund med trygghet och respekt och det allra viktigaste så har han älskat mig för den jag är. Utan krav och förväntningar. För det har jag honom att tacka.

Men vad jag saknar honom! Vad jag vill bli accepterad och omtyckt igen. Tänk vad många gånger jag undrar vad jag har gjort fel. Varför väljer han bort mig??

Svaret är alldeles för enkelt, jag vet. Men det kan vara nog så svårt att låta känslan nå tanken- den livslånga halvmetern! För om man hela livet på något sätt alltid känt sig bortvald så är det  svårt att se något annat.

Åter igen kan jag bara ändra mig själv, mitt sätt att hantera olika situationer- och val i hur jag väljer att tolka olika situationer. Hellre sinnesro än rätt var det....!

Så nu fokuserar jag på mig. Jag har enorm styrka att klara mig, jag klarar det här! Jag har många nära och kära som älskar mig, och jag har förmågan att älska tillbaka! Jag har en underbar dotter som jag älskar över allt annat, och som är min bästa förebild i livet!

Jag har åstakommit så mycket och nått flera mål i livet. Ett jobb som jag älskar, e lägenhet som jag själv har ordnat och trivs i, en utbildning som jag är klar med.

Jag har så mycket att ge och tror på att allt har sin mening, så jag fokuserar på mig själv nu så vet jag att allt händer av en anledning.

Så var det bekräftat. Jag hade rätt. Nu kommer rädslan...

Rädslan av att känna mig helt ensam. Nu har jag inga föräldrar och det är skrämmande. Fick frågan om jag någonsin har haft mina båda föräldrar...och det har jag väl aldrig riktigt haft.

Men jag har haft en låtsas pappa och efter det fick jag en nykter pappa i fyra år. Och när man inte längre har en mamma så känns det lilla,  oerhört viktigt för mig.

Men jag klarar mig. Det gör jag ju alltid, bara så less att behöva klara och överleva allt. Vill inte behöva kämpa så mycket, men jag antar att det är livets gång.

Åh gud låt mig inte bli lik min pappa. Ge mig kraft att förändra mig själv. Möta det skrämmande istället för att fly. Våga chansa för att vinna. Våga älska för att bli älskad. Hjälp mig nu.

Att alkoholism är en sjukdom är inte direkt en tröst. jag vet inte vad jag ska säga om saken. Kan bara säga vad jag känner. Och idag känne rjag mig bara likgiltig. Ledssen att återigen bli bortvalde, av alkohol.

Tänk att denna dryck/sjukdom är så mycket starkare än kärleken till sina barn. Den är så kraftfull att allt annat blir obetydelsefullt. Känslan av ruset övervinner den mäktiga känslan av att känna kärlek och respekt.

Som en objuden gäst kommer du och tar allt du vill ha. Du bryr dig inte om vad som står i vägen. De som har lyckan att hantera dig kan ha dig som en bästa vän för en kväll, men sen förvanslas du sakta till en ovän och man vill aldrig se dig igen... Man känner avsmak till dig och önskar att du aldrig fanns.

Men de som alltid ser dig som en bästa vänlever ett farligt liv. För dem är du som plåster på såren och alla andra i omgivingen känner avund till dig. För du tar all kärlek och uppmärksamhet som finns. På sidan av dig står alla vi som älskar personen i fråga, men det bryr du dig inte om. För du lever på den som älskar dig och det är alltid en ömsesidigt spel mellan er. Ett dödligt spel som ingen annan kan göra något åt.

Jag hatar vad du gör med människor jag älskar. Jag hatar dig för att du tar all kärlek som jag själv behöver. Jag hatar dig för att du får mig att alltid känna mig bortvald.

Allt detta känner jag. men det finns inget jag kan göra för dig. Jag kan bara fokusera på mig själv nu. Och det är svårt nog...