Ibland finns det bara inga ord.... Tankarna finns, känslorna snurrar runt men kvar är sanningen. och det finns bara en sak kvar...tiden.

Med tiden läker alla sår... Så är det. Det vet jag. Man får överleva, och det gör man. Nästa steg är att börja leva, och det gör jag!

Skönt att få ett avslut. Skönt att få svar. Skönt att kunna ta åt sig av vad som händer i livet och tro på att allt löser sig till det bästa..

Så nu återtår bara en tro på något gott, tid, läkning och goda vänners sällskap=)

Idag är jag bara fylld av besvikelse. Jag är arg och känner att jag vet inte var jag ska ta vägen.

Arg för att jag gav det tid, arg för att det blivit så här... ARG!!!

Jag är besviken för att att all verkar så lätt, besiken för att jag gav allt och hamnade här... besiken för att jag inte fattar något!

Men vad ger det att känna dessa käsnlor?? Antar att de bara ska igenom för att sedan kunna gå vidare. För hur det än är ger det mig ingenting. Jag vill vara större än så.

Kunna se båda sidor. Kunna förstå och tro på att allt har sin mening....

Tid, allt som krävs är tid. Jag vet ju det och jag vet att man överlever det mesta. Men saken är att jag inte längre vill överleva. Jag vill leva.

Jag vill slippa smärta och få må bra. Jag vill uppleva alla de bra stunder jag strävar efter. jag vill så mycket, emn nu känns det så oavlägset...

Som det är nu är det så mycket käsnlor på alla sätt och vis, så mycket att jag inte kan se från ett annat perspektiv. Så mycket att jag har svårt att prata.

Jag vet varken ut eller in. Snälla, hjälp mig...låt smärtan försvinna....

Kan inte fatta det själv. Hur kunde det här hända? Men jag vill må bra, jag är värd att må bra och därför är det bara att gå vidare.

Känna känslor och genomgå all smärta ide värsta stunderna.... Försöka se de ljusglimtar jag verkligen har i livet..

I livets svåra stunder inser man vilka man har omkring sig. Som ger kraft och kärlek som ger energi till att gå upp på dagarna.

Ni ska veta att ni är oerhört viktig för mig. Jag kommer att klara det här, och det vet jag tack vare er!

Kvar står jag som ett frågetecken och inser att det finns inget at göra. Bara låta tiden läka mina sår... För trots allt jag saknar så är det väl även så att jag trånar efter äkta kärlek.

Någon som vill uppleva allt med mig, och känna att det känns så rätt. Jag vill ha så mycket just nu, men nöjer mig med de små glimtar jag faktiskt får uppleva just här och nu...

En dag i taget, och när det inte går... en sekund åt gången...

Inga ord. Bara massa känslor...

Nu sitter Carro och jag och laddar för tjejmilen! Vi har haft en underbar helg och haft jätte skoj!

En frdag med utgång tillsammans med Emma Ö och en lördag med shopping! Och nu är dagen D, dagen vi åkte för. Det är TJEJMILEN!!

Håll tummarna för oss, vi försöker hålla modet uppe trots skavsår, svullna fötter och trötthet.... Men det var det värt;)