Tiden bara rullar på och det är lätt att komma på vad man missat genom att vara efterklok. När någon kris händer i livet får man sig ofta en funderare på vad som är viktigt i livet. Och hur obetydelsefullt vissa små saker är...

Men ändå, när tiden flyter på och man får distans till det hela så står man där och gör samma sak igen. Man uppskattar kanske inte till 100 procent det man har i livet, man bråkar om bagateller eller mår dåligt över saker som egentligen är helt obetydelsefulla.

Så vad kan jag göra för att leva här och nu och verkligen leva det liv jag vill? En del av det är väl att vara sann mot mig själv. Göra det jag vill och våga satsa lite för att få det. För är det inte så att det är saker vi inte gjorde som vi kommer att tänka när slutet är nära?

Så vad är det jag ska våga mer av, satsa mer på, drömma mer om, uppleva mer av? Om jag ser till det jag har så har deyt jag varit med om hittils gjort mig till en stark och medveten tjej. Jag kämpar för dte jag vill och nöjer mig inte med näst bästa.

Och jag vill så mycket mer. Jag vill utvecklas mer. Jag vill uppleva och upptäcka mer! Jag vill känna, på gott och ont. Men tro mig, jag vill känna för det är en befriande!!

Så vad gör jag med all denna vilja? Den kan nästan göra mig frustrerad. Vet inte var jag sak börja... Är det så att jag ska släppa hän och bara tro på att allt löser sig... Livet har ju inga garantier.

Långsamt vaknar dagen...

Kan det vara så att man kan finna meningen med livet i ensamhet? Utan att släppa in någon, endast med sitt eget sällskap, sin egen tillit och förhoppningar?

Eller bli allt så mycket klarare när man hittar någon som speglar mig själv rakt igenom? Jag tror absolut på att vi människor ska tillhöra samhörighet. J

Jag själv känner att jag trivs när jag har tillhörighet. Men det innebär även tillit och chansning i livet. Men det är nog så att det är värt det... För när börjar jag annars att leva. Utan att ta några chanser eller att våga känna? 

Jag känner mig som mest levande när jag känner och lever här och nu. Att känna innebär att jag stannar upp och funderar hur jag mår och varför. Jag låter känslan komma istället för att tränga undan den. Jag ber om hjälp och försöker få ur mig det jag behöver. Att leva här och nu innebär att jag försöker fokusera på just nuet, leva varje liten sekund. Istället för att fundera på vad som väntar här näst...

Detta innebär en ständig träning för mig. För jag är så mycket mer van att stänga av och bara köra på. Men jag har aldrig känt mig så levande som jag gör nu!

Jag är nog, och har alltid varit en funderare. På gott och ont. Ett sorts kontrollbehov antar jag. Men å andra sidan ä det ju bara jag som har ansvar för mig själv och då kan en extra tanke vara bra. Däremor så vet jag att det kan vara bra att släppa taget och bara leva. Go with the flow!=) Svårt!

Helgen har hittills bestått av många funderingar om vad jag vill, vad jag har uppnåt och vart jag strävar nu...

Ännu en svår tanke. För det är så mycket jag vill! Jag vill utvecklas inom jibet. Jag kanske vill plugga vidare...eller prova något nytt? Samtidigt som jag trivs det bara den!! Jag vill fortsätta vara en stark Katrine med båda fötterna på jorden. Jag vill ge Moa en stabil grund att stå på, med massor av kärek och möjligheter.

Jag funderar på hur jag vill bo och ha min framtid. Jag vill ha familj. Det vill jag, men jag är så rädd att förstöra det. Jag är så rädd att fly igen... Förd et enda jag vill är att uppleva kärlek, kunna få allt jag strävar mot. Som jag idag känner mig redo för.

Jag vill tänja på mina gränser och se hur långt jag kan komma! Bli träningsinstruktör...låter ju helknasigt, men det är helt sant! Jag vill resa och upptäcka mer av världen och mig själv!

Jag vill att varje vän, nära och kära och familj ska veta att jag älskar dem. varje dag, varje sekund. jag vill uppleva så mycket med dem!

Drömmar och visioner har jag...och på det kommer man långt!

Totalt fokus på mig själv nu, ingen annan - bara jag. Egoistisk? Nej, jag känner mig bara stark. Mår så mycket bättre. Vägrar släppa fotfästet nu. Jag ska må bra nu, det är bara mitt eget ansvar!

Så hur tänker jag då? Jag tänker att jag klarar mig! Jag vet att jag klarar mig själv, att livet går vidare och att jag ändå kan njuta av varje liten sekund. Jag vill kunna ge Moa den kärlek och bekräftelse jag själv saknat..

Och det kan jag bara gör om jag själv är hel. inget tomrum som måste försökas fyllas på av någons sorts bekräftelse.

Det hålet fylls av värme och kärlek till mig själv idag. Av äkta bekräftelse från nära och kära som verkligen menar det. Av att bara ta det lugnt och ta hand om mig själv. Det fylls genom att jag lyssnar på mig själv och känner varje liten känsla som jag upplever.

Men det jag drömmer om är en annan sak. Kärlek, närhet, ömhet... på det vis som jag vill ha utifrån hur jag mår idag. Jag vill uppleva allt och kunna ta åt mig av det! Jag vet att jag kan nu, jag vet att jag vill, jag strävar dit...:)

Tillit. Har så himla svårt att känna tillit till någon. Men är medveten om det nu, och kämpar som bara den för att bygga upp det. annars spelar det ju ingen roll vem man anförtror sig åt... det är ju bara jag som kan göra något åt saken.

Även om jag vet att det är upp till var och en att vinna och kämpa för tillit, så är det så svårt att släppa taget. Våga. Leva. Lära...

Men har jag bestämt mig så har jag! Och jag gör allt för att komma dit jag vill och få det jag kämpar för!

För 10 månader sedan började jag att prata med min kurator. För 10 månader sedan var jag vilsen, rädd och tom. Men jag fattade ett beslut och har kämpat med det beslutet hela tiden! Jag ville må bra och hitta mig själv. Finna harmoni i livet och komma unerfund med vad jag vill. Jag och ingen annan...

Idag, just denna dag gick jag sista gången på mina samtal. Just idag tykte min kurator att jag var redo att stå på egna ben. Hon såg att jag har kommit så långt...och kan man tänka sig. Det ser jag också! jag känner det & jag är så glad över det. Det är lycka för mig!!

Jag vågar känna och fortsätta kämpa för mig själv. Jag har kommit underfund med så mycket hittils och för det är jag tacksam. Nu är jag inte längre rädd för min egen ensamhet. tvärtom. jag vet att jag klarar mig, jag klarar mig så bra. alldeles själv!

Men självklart drömmer jag om kärleken att dela livet med. Att älska och bli älskad. Och jag tror på det, det gör jag verkligen. Men kärleken till någon annan är inte det största länge. kärleken till mig själv är så mycket viktigare!

Att våga ta hand om mig själv och älska mig själv. Räta på ryggen och inse vad jag faktiskt kan och vad jag vill!

Nu börjar jag landa så pass mycket att nya drömmer börjar växa fram. och det är stort, för det måste ju innebära att jag är redo för det. Var sak har sin tid, och nu har jag nog jobbat klart med den del av mitt liv...

på något sätt känns det så påtagligt nära hur jag levde då. alla känslor, funderingar och hela förtvivlade situationen... Samtidigt som det känns att jag aldrig varit där. Att jag aldrig levt det liv jag gjort. Men det har jag, och det är mitt bagage Min levserfarenhet har fått mig att bli den jag är, med de värderingar jag har.

Den har fått mig att bli stark och komma underfund med vem jag är. Jag är så mycket mer än vad jag gjort eller hur jag växt upp. Jag kan så mycket mer! Och det är just det jag vill satsa på nu!

jag ska klara att jag vill! Jag vet att jag klarar det. en sak i taget, var sak har sin tid heter det ju....:)

Ett stort Tack till min kurator som funnits vid min sida. Jag känner mig så hel sedan jag tog beslutet att jobba med mig själv. Och din vägledning har varit ovärderligt! Jag insåg att tillit går att kämpa för. För du var den som visade mig just detta. Tack

Kan det vara så att det är jag själv som har lättast att dömma mig själv?? Rädslan av att bli dömnd efter hur jag har haft det är påtaglig. rädd att någon ska få en uppfattning av mig som inte stämmer.

För om man går efter hur jag har haft det, vilka jag har delat mitt liv med och hur min bakgrund ser ut så är det rätt så säkert att det blir fel. jag är inte den jag är för dte jag gjort. jag är jag och det finns ingen annan än mig!

vet nog att svaret på frågan är enkel. de som dömmer är inte värd att lägga energi på. och om jag dömmer mig själv så är ju det  mitt problem...

att kunna erkänna någon form är värdla är för mig starkt. Så jag ska göra just detta. Jag är rädd för att våga älska. Jag är rädd för attsläppa in någon i livet och våga bygga ett förtroende.

Den lättaste vägen för mig är att gå ensam. På så vis är jag inte lika sårbar, men å andra sidan får jag inte uppleva det jag strävar efter.

jag strävar efter att leva ett harmoniskt liv, som jag kämpar för. Harmonin kan i grunden bara komma från mig själv, men jag vill gärna dela den med någon. Jag vill känna mig trygg i mig själv och fokusera på vad jag tycker är viktigt i livet. Samtidigt vill jag dela upplevelser, minnen och känslor med någon annan.

Jag vill känna att jag är värd att kämpa för, värd att älskas- oavsett vad!

Mycket jag vill... men just nu lite jag vågar. Ännu en sak att tänka på, fokusera på och kämpa för. För det är ju något jag vill ha i livet för att uppnå lycka.

Lycka är inte längre en topp av något berg som är omöjligt att bestiga. Det är inte heller en jämn ström av känslor. Lycka för mig är ljusglimtar i livet som får hela jag att le! Det är stundera av behag som man njuter fullt ut av just när de händer.

Lycka är inte en omöjlighet, men det är något underbart om man upplever den fullt ut!

Det är faktiskt så att jag fortfarande har en bra dag. jag fortsätter att le, jag fortsätter att tillåta mig att må bra och njuta av allt som händer. jag är harmonisk och fortsätter att kämpa för att fokusera på mig själv.

Insåg just att jag är en väldig humör människa. upp och ned från ena dagen till den andra...om inte från sekund till sekund.. Det syns på mig hur jag mår. Tyvärr har det väl varit så att skenet bedrar. Jag har inte alltid mått så bra..

Men som en vän skrev till mig så lyser det om mig när jag är lycklig. Och det stämmer nog så bra. annars ser jag ut som ett åskmoln. Men jag är så glad att detta uppmärksammas. att nära ser hur jag mår och påpekar det. I alla situationer. Tack vare det får jag mina känslor bekräftat och känner mig älskad oavsett vad.

Nu är jag oerhört tacksam över att ha de som följre mig. hur jag mår. Vad jag vill. Vad jag drömmer. Känne rmig till och med lite rädd att ha denna närhet, för jag är nog mest van att klara mig själv. Känna själv. Kämpa själv.

Ensam är stark? hmm, det krävs nog mycket för att en helt ensam människa ska bli stark i sig själv. Mina nära och kära har varit helt ovärderlig för mig i mitt arbete med mig själv. Ni är alla älskad!

Så med en stark vilja fortsätter jag att ständigt sträva frammåt. jag nöjer mig aldrig med det nästa bästa. och dte är en styrka jag har!

Jag har haft en helt underbar helg, utan dess like! En helg som har fyllt på med energi och gett mig så mycket!

Fredagen började jobbig, men fortfarande bra. Jag var på begravning och tog farväl av Ingrid. En sån genomtänkt begravning med sånger som gick rakt in i hjärtat. Massor av nära & kära som tog farväl.

Och hur tungt det än var så är ett avslut alltid bra att få. Att få säga  sov gott... så att man själv får ta farväl. Det fanns inga ord som kunde tröst, ingen handling som kunde få allt att bli bra. Bara ett avslut och ett konstaterande som lämnar så många frågor och får frågan VARFÖR att komma fram..

Men jag tror starkt på att det finns något mer. Jag kan känna närvaron av min egen mamma varje dag. Så länge man har sina nära i minnet så lever de för alltid kvar bland oss!

Jag älskar dig mamma! Jag älskar dig Moa! Jag äslakr dig min bror & syster!

Trots helgens början så blev det så mycket bättre. Kanske just för att jag släppte allt och tog degen som den kom. jag levde här och nu och lyssnade på mig själv.

Fredag kväll blev lugn och jag såg på film med Jenny. Vi frossade oss i godis och cola och njöt av varandras sällskap. Härligt att bara få vara och känna sig lika uppskattad ändå!

På fredagen tog jag mig en road trip med Annelie till Östersund. Från att jag klev in i bilen till dess att jag steg ur på söndagen så skrattade jag konstant! ett skratt förlänger livet heter det... då lever jag LÄNGE nu. TRO MIG!!

Vi hade så roligt, vi pratade om allt medllan himmel och jord, vi levde, vi fanns och vi var!! Tack min underbara vän för att jag fick dela allt detta med dig. Du är älskad!

Sedan hörde fler av mina vänner av sig. Inte en ända sekund har jag känt mig ensam. jag har bara känt mig älskad och omtyckt just för att jag är jag. Tack anna för att du bryr dig. Det uppskattar jag och älskar dig för!=)

Så jag njuter verkligen på denna känsla. jag är så lycklig just idag. Jag är förväntansfull för vad som väntar och jag ser fram emot ännu fler av dessa dagar!

Som en omtummlande karusell upplever jag mina känslor nu. det går upp och ned, och jag hänger inte riktigt med i svängarna. men samtidigt, när jag är på toppen. Så känns det så bra! 

Även om det händer mycket runt om mig så måste jag kunna tillåta mig själv att le, känna känslan av lycka och glädje. jag är värd det och jag kämpar för det!

Det är viktigt för mig att känna att jag här människor runt om mig. jag stormtrivs när jag har mycket att göra och många att vara med. men lika viktigt är det att vara själv och njuta av det. inte glömma bort hur viktigt man själv är.

Frågan jag alltid ställer mig själv när jag mår dåligt är: Kommer det alltid att vara så här? Men svaret är lika självklart som med lycka. man är inte alltid nere eller uppe. Och dte är just därför man upplever dessa känslor så starkt!

Jag kommer inte alltid att må åt det ena eller andra hållet. Men jag ska vara så tacksam att jag har möjligheten att känna alla dessa känslor! Tänk de som inte är i kontakt med sina egna känslor. Som enbart stänger av och tar en drog istället. de får varken känna sorg eller glädje, bara leva i en ständig dimma.

Jag har varit där. Och tro mig, det är så mycket skönare att kunna känna. Även om det ibland kan vara så smärtsamt. Men som alla andra känslor så lägger det sig efter ett tag, och man är en erfarenhet rikare. Livets gång skulle min kurator kalla det. Lycka kallar jag det...

När jag släpper alla krav på mig själv och lever här och nu så upplever jag så mycket mer! Jag kan ta åt mig av vad människor säger, jag kan njuta av ögonblick och jag kan växa som människa. Jag har gjort just detta val nu.

Jag vill vara stark i mig själv och sluta vara så rädd för livet. Men för det krävs kraft. Kraft att fokusera på mig själv, kraft att inse att jag är värd att älskas, kraft att våga! Men bara genom att tanken kommer så är jag ju ett steg på väg!