Kom igen nu katrine, du klarar det här. Kämpa på!

Tänk vad många gånger jag intalat mig detta om och om igen. Och varje gång så har jag klarat mig.

Nu har jag just den insikten att jag klarar mig.,.. men det är inte alltid så roligt att alltid behöva klara sig. Skulle vara så skönt att bara våga släppa taget och njuta av nuet. Men helt ärligt talat har jag svårt för det. För jag har alltid fått klarat mig själv, och då är det så svårt att släppa taget och våga lita på vad som komma skall...

Nu är Julen nära och allt blir så påtagligt. För mig är det viktigt att vara nära min släkt och mina vänner. Det är viktigt att Moa ska få bra minnen och upplevelser om Julen.

Jag vill så gärna njuta av julen. Det har jag alltid gjort från jag var liten. Men just nu finns bara viljan att att njuta av självaste julen. Tron om att jag en dag kommer tat göra det är jag helt säker på.. till dess dår jag ta det som det kommer och göra det bästa av situationen.

Som de flesta säkert tänker finns det så många som inte njuter av judt denna helg. Då denna helg kanske rtent av är ett levande helvete för vissa. Så jag sitter tyst en stund, och lägger tankarna på dem som behöver det just nu, oavsett varför...

De som saknar någon som har tagits ifrån dem... De som blir dåligt behandlade av någon... De som känner sig ensam... De som inte har kraften att söka hjälp... Alla de som behöver en extra tanke får det nu. Och det inkluderar mig själv...

Tänk vad livet kan förändras på några sekunder. Jag tänder ett ljus ikväll och ger all den kraft jag har till de som behöver den just nu!

Älskar dig vännen, och finns här för dig- nu & för alltid.

Sitter hemma med en sjuk Moa och tänker tillbaka efter helgens bravader! En bubblande känsla av glädje finns inom mig, jag njuter av känslan!

Helgen började med en födelsedags festa hemma hos Jenny. Åh vad roligt både MOa och jag hade! Sedan var det bad taste festen på lördagen och Moa  var hos Carro! Allt gick så bra! Hon var trygg och allt gick SÅ bra=)=)

Festen blev helt klart en succe. Insåg vilken enorm tur jag har som har sådana vänner! Är så glad att ni finns för mig, oavsett vad- när som helst!

Så här kommer nekännelsen... Jag har fastnat.... Det känns så bra med D. Vill verkligen det här nu. Å det är värt att kämpa för...våga...:)

Det känns som jag ska gå sönder när jag tillåter mig att känna och våga lita på någon. Blotta tanken att bli sårad gör så ont att jag knappt vågar!

Det finns inget jag kan göra  men att vara sårbar är så skört för mig! Fan, ge mig kraft nu! Jag vet ju var jag står. vad jag vill ha. Vem jag är och vilka mål i livet som är viktiga för mig!

Som min mamma sa... Du måste ha lite jävlar inamma i dig! Och så är det, självömkan ger mig inget. Det tar mig ingenstans. Men just denna känsla...rädsla...är så svårt att hantera och ta kontroll över.

Så, vad finns då kvar? Släppa kontrollen och leva å låt leva... Jag vet jag vet jag vet!!

När jag befinner mig i olika känslor så kan jag lätt ta till försvarsställning och intala mig att det har gått för lång tid för att tex. sörja. Jag anser mig inte ha rätt att känna den befintliga känslan som dyker upp.

Även om jag har blivit bättre på att känna så måste jag verkligen anstränga mig för att inte lägga någon värdering i det.. Bara känna!

Det kanske är så att alla känslor inte alltid har något avslut, utan att jag kan känna samma känsla över samma sak om och om igen... men på olika sätt. För det är ju faktiskt så, att var sak har sin tid. När man är redo att ta tag i saker är jag säker på att man får genommleva de känslor som behövs.

Det hanldar alltså om att lyssna till sig själv. Att bara vara och låta var sak ha sin tid. Istället för att bli rädd och fly välja att vara kvar och leva. Istället för att söka bekräftelse, bara lita på sig själv och sin egen magkänsla!Istället för att trycka ner sig själv våga tro på att jag är jag och jag är helt underbar!

Känslan av lycka har jag svårt att helhjärtat ta till mig av. Den väcker på samma gång rädsla. Så rädd för vad som ska komma nu när jag känner lycka. När jag börjar kunna ta åt mig av allt. När jag kkänner att det känns helt enkelt rätt!  

För många gånger har lyckan lösts av med något som gjort ont... När pappa blev nykter blev mamma sjuk och sämre. När jag väntade barn gick mamma bort.. När jag träffade någon som jag gav allt av mig själv till blev jag sviken så pass att jag trodde att jag aldrig skulle känna igen.

Men nu är det ju faktiskt så att arbetet med mig själv och den insikt jag kommit till har gjort att jag är mer medveten om mina egna beslut. Det är ju faktiskt bara jag som kan bestämma över mitt egna liv! Och det gör jag nu. Rädslan över allt detta för inte styra mig, ska inte styra mig!

Så vad kan jag göra? Jag kan få ur det jag känner genom att prata och skriva. Jag kan be om hjälp i de stunder som känns svår. Jag kan välja att leva det liv jag vill, med chansen över att bli sårad, men även över att vinna det jag vill ha i livet. Kärlek och trygghet!

Och i grunden av allt detta så har jag tilliten till mig själv och livet... Det måste jag tametusan ha. Efter allt jag jobbat för och inte en enda gång gett upp. Efter allt jag åstakommit på egen hand. Efter allt!!

kraft....!

Oj, vad allt blir påtagligt när man är redo för det. En hel annan känsla än att bara trycka undan känslan. Istället för att tränga undan allt så känne rjag, jag reflekterar och funderar om jag kan gör något åt saken.

Och nu befinner sig en känsla av sorg och besvikelse. Trodde det skulle komma ilska, men jag kan helt enkelt inte. Jag vill inte. Det finns så mycket annat du gav mig.

När mamma gick bort så var det så mycket jag förlorade samtiigt. Så mycket att det var ohanterbart att kunna handskas med för att överleva. Men allt ska genom levas...och det händer nu.

För mig har det inte varit lätt att sluta känna för er, att sluta tänka eller längta efter er. Ni var min familj som gick bort den dagen döden tog min mamma.

Catrin, du var min syster. Min vän. Min förebild. Så många glada stunder vi har haft tillsammans. Så många galna stunder! Tanken av vad jag har gjort fel finns där. Alla sörjer vi på vårat sätt och även om allt blev fel så måste jag bara få ur mig- Jag saknar dig. inga hårda ord eller ilska. Enbart saknad finns kvar.

Leif... min pappa, min stora faders förebild och bästa vän genom min uppväxt. Dig vill jag tacka. Tack vare dig fick jag många fina minnen att bära med mig. Jag fick en trygg uppväxt och den oerhörda viktiga känslan av att känna sig älskad.

Jag älskar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Finns så många frågor... men jag antar att svaret aldrig kommer. Så eftersom du inte vill ha med mig att göra, så skriver jag detta som ett avslut för mig. För mig är det viktigt att få ta farväl av betydelsefulla människor. Det var du för mig.

Jag är glad att jag haft dig i mitt liv. Jag är glad att mamma hade dig som sin själsvän och och livskamrat.

Nu närmar sig julen och alla minnen med massor av känslor väcks till liv. Det är så nära för mig att finna sig i den trygga miljö mamma och du gav mig. Jag kan se ljusen, maten, hur du lagar köttbular och har slagit in en after eight i present! Jag ser mamma som är klädd i rött och njuter av den goda maten.

Det är så mycket som jag saknar, som jag skulle vilja uppleva. Men det enda jag kan göra är att försöka få Moa att uppleva samma känsla. Det är ovärderligt för mig!

Med oerhörd smärta och sorg säger jag nu hej då. Jag saknar dig.

Det finns verkligen dagar då jag inser att jag kommit en bit på vägen, att det har hänt mycket. Idag började dagen så. tack Annelie! En låt kan få mig att vakna, vakna och inse sanningen...

Så. Nu måste beslut fattas, och det är så enkelt (??) att bara jag själv kan fatta mina egna beslut så att jag mår bra. Jag sätter mina gränser för vad som är rätt och fel. Jag känner vad jag mår bra av och vill ha i livet.

Jag vill ha trygghet. Jag vill leva mitt liv utan att behöva vara rädd och anpassa mig. Det har jag gjort alltför länge. Ömsesdidg respekt är något helt annat.

Jag vet, jag vet jag vet att jag inte kan förändra någon annan. jag kan ju bara ta ansvar för mitt eget liv. Men att inse det kan vara nog så smärtsamt om man har känslor.

Det är en stor vinst att kunna känna för någon, men det är också en stor chansning. Man blir sårbar. jag känner mig blottad.

Men tametusan. Nu ska jag leva mitt liv! Jag vet ju vad jag vill ha och ska fokusera på. Det och inget annat är bra nog just nu!

Men att känna så här... har jag gjort det? Inga krav på mig själv, inga måsten. Bara känslor som får mig att må bra... Därför känner jag mig ännu mer blottad.

Så, vi väljer alla hur vi vill leva vårat liv. Hur vi vill att just denna dag ska bli. Ett beslut har tagits av fröken Nyqvist ialla fall=)

Om det tar tid att jobba med sig själv, och man känner stor motgång när man prövar att leva sitt liv annorlunda så är det ju inte konstigt om det gör det även när man träffar någon.

Det är inte det att jag inte vill njuta av varje sekund. Det vill jag, så starkt! Men rädslan är påtaglig. Frågan är vad rädslan handlar om egentligen... Rädd att bli sårad, lämnad.. Ja, en del av mig. Men jag vet ju redan svaret- Det gör ont, men jag överlever. Och jag klarar mig själv!

Nej sanningen är nog en helt annan. Rädslan handlar om rädslan att inte lita på mig själv. Gå på den så kallad magkänslan, lyssna till det lilla barnet... tro på mig själv!

Jag har ju inte gjort det förut, så nu är jag ute på helt okänt vatten. Men är inte det vad livet handlar om egentliegn. Att våga tappa fotfästet för att känna att jag lever här och nu??

Då har vi den livslånga halvmetern igen... Så jag tar rådet jag fick av en vän, och skriver samma sak om och om igen, för att det förhoppningsvis ska trilla ner i känslan! Jag är bra som jag är och värd att älskas!

Jag hamnar så lätt in i negativa tankar om mig själv. Jag kan ju faktisk känna att jag vill leva mitt liv annorlunda, jag väljer ju hur jag vill leva mitt liv! Och för det finns inga som helst garantier, bara en känsla av hur jag mår just nu.

Känslan just nu finner sig i rädslan för det okända. Samtidigt som den pirrande värmande känslan bara glöder! Jag behöver bara tänka på människan så kommer ett leende på läpparna!

Jag vill det här nu, det känner jag. Njuta av varje sekund. Sedan kan jag bara hoppas på att det är besvarat...

Inga fler lögner nu. Jag gör mitt allt för att vara sann mot mig själv och andra i min omgivning. Och det är så skönt! Vilken befrielse det är att stå upp för sina egna åsikter och tankar. Inget att försvara, bara konsatera.

Att få uppleva sån här stabilitet i livet är skönt, helt enkelt skönt! Att ha vänner och andra nära är underbart! Att njuta av Moas utveckling och kärlek är mirakulöst. Att få känna något för en annan människa är spännande! Och att trots alla känslor inse att jag är bra som jag är, är vad livet handlar om!

Jag vill berätta för er alla, att utan er vore jag inte hel. Ni mina vänner finns där för mig. Ni dömmer inte. Ni ger energi, och ni får mig att tro på mig själv när jag är som svagast. Med er delar jag min oro och lycka. Med er är jag mig själv. Tack

Min familj, min lilla men oerhört viktiga famij- jag älskar er! det finns inget mer att säga, för det är det största man kan göra här i livet!

Moa, du är mitt allt. Mamma älskar dig, nu & för alltid!

Så jag önskar ikväll... önskar och drömmer mig bort.