Det är som att försöka pussla ihop två världar och få ihop till en verklighet när man känner en alkoholist. Idag kan jag känna stor sorg att denna jä**a sjukdom ska ha min pappa så hårt....

När jag ser alkoholister som sitter och dricker på stan så förundras jag alltid över att de på nåt sätt ser ut som toåringar. Det är som att tiden har stannat och de lever i en egen verklighet, ganska nöjda just här och nu.

Men som de flesta av oss vet så finns det ju en annan sanning med, och det är den sanningen vi anhöriga får leva i. Konstigt, när jag sitter och pratar med min nyktra pappa är det som att det inte existerar något annat...

Men så faller verkligheten på och jag inser lika fort att det bara var en del av min egen verklighet.

När jag lyssnade på Melissas låt så slog det mig att vi är ala kanske lite dysfunktionella? Vi har alla vår egen verklighet vi lever i;)

Konstigt och djupt inlägg idag.. Jag avslutar med att säga att den här låten är till min stora kärlek i livet. Den förklarar hur jag känner för dig Daniel=) Puss