Vad ska jag börja skriva för att uppfattas rätt, för att få fram det jag känner och tänker? För mig började allt när jag var 22 år och blev mamma för första gången...

Många saker hände i mitt liv och summan av kardemumman blev ev skilsmässa och svåra tankar och känslor när det gällde mitt eget barn. Men med mycket stöd och kärlek av min omgivning så blav allt trots allt bra till slut!

Idag har jag en väldigt bra och fin relation till Moas pappa och Moas och min relation är precis som den ska vara, upp och ned olika dagar beroende på både hormoner och starka viljor på olika håll;)

Men så för 7 veckor sedan kom mitt andra barn och tro mig, jag har varit rädd sedan det visade plus på graviditetstestet att samma sak ska hända igen!

Men känslorna infann sig, min och D´s relation är fortfarande precis som jag vill ha den och jag lever fortfarande det liv jag valt och som jag trivs med!

Men så för några korta sekunder kom kommer tankarna på att JAG ORKAR INTE MER! Kraften är slut efter många nätter av dålig sömn och kanske allt för stora krav på mig själv.

Och funderingarna blir IGEN...är jag ensam om detta?? Har alla det så jäkla bra HELA TIDEN och är humöret alltid på TOPP för "alla anra"??

Som tur är har jag även denna gång underbara människor i min närhet som delar med som om hur det var/är för dem. Och helt plötsligt känner man sig inte så ensam längre.

Och en sak har jag lärt mig den här gången. Det spelar inte roll vad för sorts "problem" man har- jämför dig inte med andra! För min oro kan verka som en bagatell för andra och virseversa... men i slutändan är det fortfarande JAG(Vi som familj) som ska klara av mitt liv...

Så jag konstaterar helt enkelt att det är OK att inte orka. Det är okej så länge jag kan prata om det och dela med mig av mina tankar.

Jag är oerhört tacksam och stolt att ha min fästman vid min sida, tack vare dig så orkar jag så mycket mer. Det enda som behövs är några timmars sömn och några uppmuntrande ord så lyser jag igen. Och då orkar jag vara mamma och sambo igen;)

Att vara medberoende är något som jag kommer att vara hela mitt liv. Men tillsammans med Alanon (som är en självhjälps grupp) så är mitt liv mycket mer hanterligt.

Dock så tror jag på att jag får de utmaningar jag behöver just när de sker, det är något jag ska lära mig eller bli påmind om.

Idag är jag väl medveten om att jag lever de liv jag så länge drömt om, jag har fått många av de saker jag ösnkat mig. Som en stor familj att älska:)

Men så ibland så får jag bli påmind om att jag ständigt måste jobba med mig själv. Och det är inte alltid enkelt... När förnuft och känsla säger helt olika saker till varandra, vad ska man lyssna på då?

Någon sa en gång till mig att jag måste tillåta mig att sörja det jag inte har eller fick, men också kunna glädjas åt det jag verkligen har. För mig är det en balansgång som ibland vickar över lite för mycket åt något håll.

Jag är OTROLIGT tacksam över de val jag en gång gjorde som gjorde att jag lever det liv jag gör idag! Jag älskar fortfarande vardagen med min familj även om det inte alltiod är på topp- men jag ÄLSKAR den!

Jag älskar att känna mig utmanad, sedd och älskad av Daniel. Jag älskar de framsteg jag gör och är tacksam över att jag ser dem!

Sedan finns det en del av mig som ÖNSKAR att vissa saker var annorlunda. Att hela min familj och jag kunde stå på samma plan och älska varandra för just de människor vi är.

Jag ÖNSKAR att sjukdommen alkoholism inte hade tagit ett grepp om våra liv så att vi lever med att vara medberoende. Samtidigt är JAG oerhört glad... ja, faktiskt glad över att jag är just den jag är. Men en alkoholist till pappa och nära och kära som är anhörig.

För utan allt detta skulle jag inte ha kommit i kontakt med alanon och alla de människor jag lärt känna på vägen. Jag skulle inte ha min sponsor och jag skulle inte leva dte liv jag gör idag.

Så det enda jag kan göra är att släppa taget om andra som inte vill se allt dte vackra. Jag släpper taget och HOPPAS verkligen att även de finner sinnesro i sitt liv.