Så många gånger som jag har blivit besviken av att ha alkoholist till pappa... och endå känns det lika hårt varje gång. På något vis hade jag fått för mig att jag borde bli van och därför blev jag lika besviken/förbryllad varje gång jag blev ledssen...

Men tillsammans med min sponsor så inser jag att det inte alls är kontigt att reagera käsnlomässigt när man förväntar sig något som inte blir av.

Det jag kan göra är att se på hur det påverkar mig och göra val i livet så att jag fortsätter må bra...

Idag ska pappa komma och träffa Hugo första gången. Jag väntar med förväntan och hopp om att han verkligen kommer idag. Det skulle göra mig så glad.

Ibland vet jag inte vad som är normalt längre... För i min verklighet har jag gjort saker normala just för att det är MIN verklighet.

Oerhört tacksam att ha Daniels familj i mitt liv med. Att ha vänner som bryr sig. Att ha en egen släkt som jag älskar på mitt egna vis.