Vad ska jag börja skriva för att uppfattas rätt, för att få fram det jag känner och tänker? För mig började allt när jag var 22 år och blev mamma för första gången...

Många saker hände i mitt liv och summan av kardemumman blev ev skilsmässa och svåra tankar och känslor när det gällde mitt eget barn. Men med mycket stöd och kärlek av min omgivning så blav allt trots allt bra till slut!

Idag har jag en väldigt bra och fin relation till Moas pappa och Moas och min relation är precis som den ska vara, upp och ned olika dagar beroende på både hormoner och starka viljor på olika håll;)

Men så för 7 veckor sedan kom mitt andra barn och tro mig, jag har varit rädd sedan det visade plus på graviditetstestet att samma sak ska hända igen!

Men känslorna infann sig, min och D´s relation är fortfarande precis som jag vill ha den och jag lever fortfarande det liv jag valt och som jag trivs med!

Men så för några korta sekunder kom kommer tankarna på att JAG ORKAR INTE MER! Kraften är slut efter många nätter av dålig sömn och kanske allt för stora krav på mig själv.

Och funderingarna blir IGEN...är jag ensam om detta?? Har alla det så jäkla bra HELA TIDEN och är humöret alltid på TOPP för "alla anra"??

Som tur är har jag även denna gång underbara människor i min närhet som delar med som om hur det var/är för dem. Och helt plötsligt känner man sig inte så ensam längre.

Och en sak har jag lärt mig den här gången. Det spelar inte roll vad för sorts "problem" man har- jämför dig inte med andra! För min oro kan verka som en bagatell för andra och virseversa... men i slutändan är det fortfarande JAG(Vi som familj) som ska klara av mitt liv...

Så jag konstaterar helt enkelt att det är OK att inte orka. Det är okej så länge jag kan prata om det och dela med mig av mina tankar.

Jag är oerhört tacksam och stolt att ha min fästman vid min sida, tack vare dig så orkar jag så mycket mer. Det enda som behövs är några timmars sömn och några uppmuntrande ord så lyser jag igen. Och då orkar jag vara mamma och sambo igen;)