Att vara medberoende är något som jag kommer att vara hela mitt liv. Men tillsammans med Alanon (som är en självhjälps grupp) så är mitt liv mycket mer hanterligt.

Dock så tror jag på att jag får de utmaningar jag behöver just när de sker, det är något jag ska lära mig eller bli påmind om.

Idag är jag väl medveten om att jag lever de liv jag så länge drömt om, jag har fått många av de saker jag ösnkat mig. Som en stor familj att älska:)

Men så ibland så får jag bli påmind om att jag ständigt måste jobba med mig själv. Och det är inte alltid enkelt... När förnuft och känsla säger helt olika saker till varandra, vad ska man lyssna på då?

Någon sa en gång till mig att jag måste tillåta mig att sörja det jag inte har eller fick, men också kunna glädjas åt det jag verkligen har. För mig är det en balansgång som ibland vickar över lite för mycket åt något håll.

Jag är OTROLIGT tacksam över de val jag en gång gjorde som gjorde att jag lever det liv jag gör idag! Jag älskar fortfarande vardagen med min familj även om det inte alltiod är på topp- men jag ÄLSKAR den!

Jag älskar att känna mig utmanad, sedd och älskad av Daniel. Jag älskar de framsteg jag gör och är tacksam över att jag ser dem!

Sedan finns det en del av mig som ÖNSKAR att vissa saker var annorlunda. Att hela min familj och jag kunde stå på samma plan och älska varandra för just de människor vi är.

Jag ÖNSKAR att sjukdommen alkoholism inte hade tagit ett grepp om våra liv så att vi lever med att vara medberoende. Samtidigt är JAG oerhört glad... ja, faktiskt glad över att jag är just den jag är. Men en alkoholist till pappa och nära och kära som är anhörig.

För utan allt detta skulle jag inte ha kommit i kontakt med alanon och alla de människor jag lärt känna på vägen. Jag skulle inte ha min sponsor och jag skulle inte leva dte liv jag gör idag.

Så det enda jag kan göra är att släppa taget om andra som inte vill se allt dte vackra. Jag släpper taget och HOPPAS verkligen att även de finner sinnesro i sitt liv.