Det är inte lätt att älska en alkoholist, oavsett vilken relation man har till han/henne. Man väljer inte vilken mamma eller pappa man får och man kan inte alltid styra sina barn val i livet. Sedan finns det dem som träffar in livs stora kärlek och inser att det inte alltid räcker med att älska någon...

Att växa upp med någon alkoholist i sin omgivning påverkar, och många blir själv sjuka i sitt medberoende. Man skapar sig karaktärer, metoder, handlingar för att klara av den "verklighet" man befinner sig i.

Jag tycker aldrig jag har haft svårt att prata om att min pappa är alkoholist, och jag har inte alltid trott att det ska ha påverkat mig så pass mycket som det har i livet.

För när man växer upp med en alkoholist till pappa är det många bitar som kommer att fattas i det vuxna livet. Även i barndommen. För mig har inte alltid tryghhet, ärlighet och den ovillkorlösa kärleken varit en självklarhet.

Men det finns verkligen hopp och helt klart kan alla välja att gå sin egen väg i livet. Personligen tycker jag inte att det har varit varken lätt eller smärtfritt. Men idag känner jag att jag lever precis det liv jag valt att göra. Och bara den tanken får mig lycklig!

Jag kan bara prata för mig själv, men även om en alkoholist sårar och tar så mycket energi så har jag aldrig slutat älska min pappa. Jag hatar hans alkoholistiska personlighet. Men min riktiga pappa älskar jag över allt annat!