Jag måste skriva. Av förtvivlan och frustration.

Förtvivlan över vad jag ska göra när min son inte sover och jag har inga krafter kvar. Förtvivlan över at känna mig enormt tjatig när jag pratar om det. Vill inget annat än att säga hur underbart det är att vara hemma. Hur underbar han är.

Men just nu är det ju inte så. Jag är frustrerad över att vara maktlös. frustrerad över att inte förstå vad jag kan göra för honom. Jag ät frustrerad över hur det känns just nu helt enkelt.

Jag hinner ju inte med nåt!! Hjälp mig, vad ka jag göra???

 

Jessica j

16 november 2011 11:26

Oj vad jag önskar jag hade den rätta lösningen åt dig! Men tyvärr är det sällan så enkelt med barn. Vad som är rätt för ett barn kan vars fel åt ett annat. :/ mitt enklaste råd är att strunta i allt som måste göras. Försök iaf. Det FÅR vara stökigt hemma! Men ett annat tips är bärsele. Sover han bättre ute? Majken sov alltid bara 30 min på promenad, men struntade jag i promenaden och lät henne somna i vagnen ute på bron sov hon 2 timmar! Inomhus sov hon typ aldrig. Hoppas det löser sig!! Kram kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är så glad, å tacksam, så lycklig- så RIK! Jag har verkligen underbara vänner som finns där! Idag blev jag överraskad då jag satt hemma och hade sandra med familj på besök. Plötsligt kom Anna och det var dags att svida om!   Jag blev bjuden...

I helgen har jag varit ensam. Har hälsat på kära vänner på dagen och levt i mina mysbrallor på kvällen. Helt underbart! Ikväll kommer mina grabbar hem, det är härligt att få sakna lite för gud vad man uppskattar vad man har!   Jag har startat e...

Det är nog så att när man finner sig i någon form av kris så börjar man att fundera på livet- och döden. Döden i dig är inte så skrämmande för mig. Men att lämna nära och kära är en svårare tanke. Så idag gjorde jag det- jag skriv mitt vita arkiv. Ko...

    När jag började på det jobb jag nu har träffade jag denna underbara människa! Och precis som det kan säga i kärlek så sa det KLICK i vår vänskap! För mig kändes det som att vårat möte var något som var bestämt lång innan vi ens visste det....

Nu har en vecka gått sedan pappa somnade in och kvar är bara rester av tomhet just nu.... Jag önskar jag kunde gråta, släppa ut allt som finns inom mig. Men det går inte!:-(   Det är svårt att få höra olika kommentarer som egentligen ska vara trö...