Jag måste skriva. Av förtvivlan och frustration.

Förtvivlan över vad jag ska göra när min son inte sover och jag har inga krafter kvar. Förtvivlan över at känna mig enormt tjatig när jag pratar om det. Vill inget annat än att säga hur underbart det är att vara hemma. Hur underbar han är.

Men just nu är det ju inte så. Jag är frustrerad över att vara maktlös. frustrerad över att inte förstå vad jag kan göra för honom. Jag ät frustrerad över hur det känns just nu helt enkelt.

Jag hinner ju inte med nåt!! Hjälp mig, vad ka jag göra???