Varför ska det vara så svår att tro på sig själv, att allt kommer att lösa sig till det bästa JUST FÖR MIG?

Varför ska tron till att jag inte behöver göra allt för att lösningen ska komma, utan ibland bara släppa taget så kommer lösningen snabbare?

Varför strävar jag alltid att leva livet, när man var sekund, minut, timma...gör det VARJE DAG! Frågan är väl HUR man lever det, för sig själv eller någon annan?

Många gånger tycker jag att man(tror faktiskt att det gäller många generellt) kan gärna stötta en vän som är ledssen och bara VETA att allt kommer att lösa sig. Man vet att lösningen kanske inte finns just här & Nu, men den kommer med tiden! Just här och nu kan man bara vara och stötta sin väg. Tro på henne/honom när de själva inte gör det...

Men vad skulle krävas för att JAG tror på mig själv och livet i en sån situation?

För mig handlar det nog om att verkligen släppa taget och inse att jag inte kan styra allt. Det som sker, sker av en anledning även om den kan vara svår att se just DÅ.

Livet är till för att levas här och nu! Och det handlar inte om att vara lycklig varje sekund, se mening i allt som sker. Ibland har man bara tråkigt med, och även det är livet! Ofta är det just den tiden som ger en annan syn på saker och ting.

Det är genom att stanna upp och låta allt bara flyta på som man kommer till insikt.

Ikväll ska jag vara med en vän och verkligen bara vara. Känner att jag behöver det nu, och ser med förhoppning fram emot vad just detta lugn gör för mig...:)