Undrar varför det är så att jag..vi(?).. har så mycket lättare att lägga över min tro å att allt kommer att bli bra och lösa sig när det gäller alla andra? Då bara vet jag att det ommer att bli bra, lösa sig till det bästa. Då vet jag att inget är bra nog!

Men när det gäller mig själv så är det så mycket lättare att tveka.  Att undra om det någonsin kommer att bli bra. Om livet ska vara så so de fallit på mig?

Men det är ju faktiskt så att livet inte är emot mig. Jag har inte gjort något för att förtjäna att må dåligt. Men bara jag bestter kunskapen att förändra mitt eget liv.

Lätt är det inte, och jag har inte alltid haft svaren. Men det är bara jag som har haft kraften och förmågan att förändra mig själv! Var denna kraft kom ifrån vet jag verkligen inte. Det är som en dimmig tid och stora hopp. Något sorts försvar antar jag...

Nu när jag sitter för mig själv en lördag morgon och känner harmoni kan jag inte sluta le. Jag känner en bubblande känsla och är riktigt stolt över mig själv... det är jag! För att känslan av att må så dåligt som jag gjorde är verkligen påtaglig. Den ligger så nära...

Men nu är den inte längre skrämmande, nu är den sund för mig. Den hjälper mig att fatta beslut som ä rbra för mig, den hjälper mig att uppskatta det jag har. Den hjälper mig att vara glad för varje dag som jag väljer att leva utifrån mig själv!

Och den stora skillanden idag är att känna på denna kunskap jag har fått, utan att känna att jag ska förändra hela världen. Det räcker mer än nog att fokusera på mig själv och mitt eget liv. Det finns helt enkelt inget facit för hur andra ska leva sitt liv. Det finns inga råd som löser andras problem.

För egentligen vet vi alla vad vi själva mår bra av. och om man behöver hjälp däreter så söker man professionell hjälp som verkligen finns att få! Med detta säger jag inte att jag inte kan lyssna på de som vill prata. Jag säger inte att jag stänger av och väljer bort alla som har sina egna problem!! Absolut inte.

Det finns de som har suttit med mig hur många gånger som helst och hört mig om och om igen. Och jag skulle göra exakt samma sak för dem!! Det är de människorna absolut värd!!!

Men det jag säger är att vi ska nog alla vara försiktig att ge råd helt enkelt. För ingen annan vet hur jag levt mitt liv, vilken bakgrund jag har, vad jag känner och tänker. Ingen vet vad alla beslut innebär för mig.

Tänk att jag sitter och skriver om just detta! Jag som har varit den person som gett råd hela mitt liv. Försökt hjälpa andra människor utan att alls tänka på följderna...

Känns som ett väldigt käsnligt ämne att skriva om. Rädd att någon ska missuppfatta.... Men återigen. Bara jag kan ta ansvar för mig själv, så då är det viktigt att fråga. Så fråga kära och nära om ni undrar över något Utan er vore jag inte hel!!

Sedan kan man ju alltid dela med sig  av sina egna upplevelser och på så vis berättar jag vad som hjälp för mig. Men med det säger jag inte att det är svaret för alla....

Så tack alla mina nära och kära, för att ni låter mig vara precis som jag är. Och för det är jag älskad! Jag älskar er alla!!