Gick på möte ikväll, så kom kommentaren... Hellre sinnesro än rätt. Den gick rakt in i mitt hjärta. Den fick mig att inse hur viktigt det är att ta hand om mig själv, focusera och jobba allt jag kan för att själv må bra.

Det spelar ingen roll om jag har rätt i att du har börjat dricka. Det spelar ingen roll om jag frågar om och om igen och bara får samma svar.

Det som spelar roll just nu är att jag inser att det är du som har tagit återfall och inte jag. Det som spelar roll är att jag tror på min egen känsla och tror på mig själv. Det som spelar någon roll är hur jag mår och väljer att leva och hantera situationer i mitt liv. Jag spelar roll.

Så jag väljer att fokusera på att finna min egen sinnesro. Jag vill må bra i mig själv och finna stabilitet oavsett om det är tummult runt om mig. Jag ska våga känna, prata och be om hjälp. Jag ska våga tro på mig själv och känna tilltro till att allt kommer att lösa sig till det bästa. Jag måste inse att jag inte står ensam...

Det gäller att fokusera på det jag verkligen har. För jag har så mycket i livet och för det är jag tacksam. Jag har vänner som stöttar. Jag har en styrka i mig själv. Jag har Moa som jag älskar och gör allt jag kan för att bli en bra mamma till. Jag har ett jobb och kollogor som tror på mig. Jag har en syster som jag älskar. Jag har viljan att kämpa vidare för förändring.... Jag har alanon!

Så vad är då sinnesro? För mig är det ett tillstånd som gör att att jag kan leva lugnt och harmoniskt. Där jag lägger all energi på att fokusera på mitt eget mående och är sann mot mig själv. Jag vågar tro på min egen känsla av vad som känns rätt eller fel. Och om jag gör detta så blir resultatet ett välmående som gör att jag kan lägga energi på Moa och andra runt om mig.

Hur uppnår jag sinnesro just nu? Jag går på möten, jag ber om hjälp. Jag låter tiden ha sin gång och tror på att allt kommer att lösa sig. Jag inser att jag är maktlös och ser vad jag själv kan förändra.... mig själv!! För att lägga energi på någon annan är helt menlöst, om den personen inte vill ha hjälp. Jag har alltså bara ansvar för mig själv.

Vad är jag rädd för? Jag kan känna mig så ensam och svag. Jag är rädd att jag inte kan förändras och att jag kommer att bli som min pappa. Jag är rädd att livet inte kommer att bli som jag vill. Jag är rädd att tro på mig själv...

Så jag avslutar med att tänka på alla de som ännu inte tagit sig tll ett möte...