Ja, nu är det kämpigt att skriva. Att ens ha just detta att behöva skriva om är riktigt tungt...

Ibland vill jag bara inte ha rätt i saker jag känner på mig. Ibland skulle det vara så mycket enklare om allt bara flöt på. Men det är en omöjlighet att leva som ingenting, när smärtan är för påtaglig.

Hej jag heter Katrine och är medberoende, ikväll börjar jag med en tyst stund för de som ännu inte har tagit sig till något möte.........

Även de stunder då jag vill finnas och stötta verkar vara en omöjlighet. Varför undrar jag, innan jag börjar läsa sinnesrobönen...

 Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.

Jag kan inte känna eller jobba med de känslor en annan människa har, även om känslorna har med mig att göra. För det är bara jag som kan känna vad jag känner. det är bara jag som vet vad jag varit med om. det är bara jag som lever mitt liv. Ingen annans..

Nu blev allt så mycket klarare. Nu kom känslorna på en och samma gång. Men varför? För att det är just känslor, eller för det jag just nu inte kan få? Jag känner mig osäker på allt nu. Mina känslor, tankar, drömmar. Lite rädd och ensammen nu.

Jag får kämpa för att få av mig offerkoftan ikväll. Tur att jag har Moa med mig. Vi har det mysigt med pippi på TV:n. Mamma älskar dig Moa. Jag är stolt över dig, du är helt underbar min lilla ängel!

För tre år sedan föddes Moa. På tisag ska vi fira hennes födelsedag. Nu har jag varit mamma i tre hela år. Jag har lärt mig mycket, jag har känt mycket, jag har kämpat mycket. Men framför allt så har jag blivit älskad och älskat tillbaka! Att älska är enormt. Det är vackert och underbart!

Jag fortsätter att tro, kämpar och älskar, mig själv och andra, så fortsätter var och en att ta sitt ansvar. Nu handlar det bara om tron till sig själv...