Nu vände det. Några minuter och sedan var känslan borta. Se vilken vändning! Precis som jag har skrivit förut så kan allt förändras på ett ögonblick.

Så det jag lärde mig av den här händelsen var att stå upp för mig själv, oavsett hur svårt det verkar. För sedan vänder det och jag mår bra. Full av ny energi och ny visdom!

Men när jag stod som vilsen och pulsen alldelses för högt så kändes det som världen var emot mig. Jag kände att jag gjorde allt jag kunde, men fick bara skit tillbaka. just då kändes det som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde. Allt belv bara skit.

Men ändå var det något som fick mig att kämpa på, prova att göra val jag förut inte skulle ha gjort. och resultatet blev helt annorlunda. Jag mådde bra!

Kämpa på allihopa! Kan jag så kan ni!

Tick tack tick tack... den välbekanta känslan finns där. Vet inte om jag agerar som förr eller om allt bara är normalt. Vad är normalt? I tanken vet jag. det normala för mig är när jag jag känner att det är tryggt och jag mår bra av det. när jag kan stå för vad jag gör.

Men känslan. Känslan som är så strak, som bara skriker. Den bakanta känslan....

Min kurator sa att jag skulle uppmärksamma bekräftelse som jag mår bra av. Jag är bara van att söka bekräftelse som jag känner igen. Bekräftelse som ger mig uppmärksamhet, som får mig att känna mig som den enda. Men fortfarande så vet jag att den käsnlan är kort och efteråt kommer skammen. Så vad har jag sett mer för bekräftelse?

Jag har hört vänner säga att jag är en bra vän, att jag finns där och att man kan lita på mig. Jag kan se när moa visar att hon älskar mig och att jag är en bra mamma. Jag har träffat föräldrar från mitt  jobb som bekräftar min pedagogroll. Jag får bekräftelse på mina framsteg via bloggen. Jag kan få ett bra bemötande av en expedit som bekräftar mig. Min kära syster bekräftar mig. Mitt ex bekräftar hur bra jag är som människa. Mina arbetsamrater bekräftar mig både privat och i jobbet!

Minns min första kärlek. Vilken underbar känsla- att älska någon! Att känna att man är den enda och att det bara känns rätt. oavsett hur lång tiden går som känns det bara bra! Men då var jag 15 och visste inte mer...

Att jag skulle påverkas så mycket som jag gjorde då av att bli sårad visste varken han eller jag. Vi var bara ung och dum..

Men för mig innebar det att inte kunan tro på kärlek. Att bara vänta på att bli sårad. Att tro att allt var mitt fel, jag var otillräcklig. Desamma här. I tanken och förståndet inser jag att så inte var/är fallet. Men känlsan sitter hårt. Känslan är så bekant...

När känslan kommer över mig finns inget annat. vad är det som händer?? Precis som en drog tar känslan över och jag bara kör på. Men helsike heller! Inte nu! Stå upp för mig själv, oavsett hur svårt det är!!!