Nu har jag vait till min kurator för sommaruppehåll. Skrämmande samtidigt som det känns bra. Jag kan själv se hur mycket som har hänt, och jag vågar tro att jag klarar det...

När vi satt och pratade kom jag fram till att jag inte allltid ser när jag får bekräftelse. Min kurator menade att bekräftelse kan liknas med en regnbåde, att den ginns i olika färger. men att jag kanske bara ser den i vissa nyanser. Och det är så sant! Om jag tänker efter så är bekräftelse så mycket!

Bekräftelse för mig är när någon ser vad jag behöver. När jag känner mig sedd... Det kan vara allt från en komplimang till att få ett leende från kassörskan på stan. Det gör mig glad att bli bemött. Att bli sedd. Att få bli bekräftad:)

Pratade med en vän om äkta kärlek. Oändlös kärlek. Finns det?

Mitt svar hade en gång vadit att jag absolut inte tror på det. Men jag måste nu säga att jag svarade utifrån vad jag då visste. Och jag hade en helt annan värdering på kärlek.

Kärlek är för mig att bli bekräftad och trygg av en annan människa i alla stunder. Att bli sedd för den jag är och älskad för alla mina sidor. Kärlek är något som man får jobba på. Något som verkligen är värt att kämpa för. Kärlek är stark, men inte alltid så lätt.

Men jag står fast beslut om att man måste kunna känna kärlek till sig själv, för att ta åt sig av kärlek av någon annan...

Så oändlös kärlek är för mig när männiksor väljer att kämpa tillsammans, genom livets alla stunder. Att våga älska och bli älskad. Att våga se vardagen utan att bli skrämd, eller tycka att den är tråkig. utan bara se vad bra man har det trots att allt inte alltid är på topp...

Något annat  som blev klart för mig är att jag kommit väldigt långt med mig själv... Och har inte för en enda sekund gett upp om mig själv. Men vad händer då jag har nått mitt mål?

Mitt mål är när jag njuter av vardagen och kan ta emot och ge kärlek rakt in i hjärtat. Så vad händer när ajg är där? Kommer allt kännas tråkigt? Är allt klart då? Nu när jag väl har funderat på detta inser jag att målet i sig inte alltid kommer att kännas på topp. Men det är okej. Bara jag vågar inse att det är helt okej att inte alltid behöver kämpa.

Som alfons Åbergs farnmor sa: Man kan inte alltid ha roligt...