Nu har midsommar afton passerat. Det finns många olika sätt att se dessa stora helger. För många är det familjen, traditioner, vänner, kärlek, festa och ha roligt. För andra är det en dag som man bara vill ska gå över....

Jag har nog upplevt den på många olika sätt. Förre året var det ångest laddat. Jag kände mig ensam och orolig. Bad om ett mirakel. Med andra ord tillät jag mig att bli sårad. Jag valde att ha offerkoftan på mig allt förlänge...

Så i år njöt jag verkligen. Jag njöt av att vara med min dotter. jag njöt av att vi firade med min pappa i hans underbara fina stuga. Och jag njöt av att vara jag.

I år var den ingen alkohol inblandad alls. Det kändes skönt för mig. Jag valde bort ångesten...

Det fanns stunder då jag kände mig orolig. Men då jag påminde mig själv om hur jag mått var valet enkelt. jag skulle njuta av nuet.

I morgon åker Moa och jag på läger. När jag sökte till lägret var det för att göra något som skrämde mig och som jag sedan skulle utvecklas av. Det var också för att jag skulle träffa nya vänner som var i samma situation som jag. Det var för att Moa och jag skulle göra något tillsammans. det var för att Moa skulle träffa andra vänner.

Nu har jag varit på ett möte så jag vet vilka vi ska vara med under en vecka. Jag känner mig inte lika nervös. Men rädslan finns där. Hur ska jag klara det här? Hur ska vi lära känna de andra? Vad ska de andra tycka om mig?

Jag har nu även en annan vinkel på vad jag vill ha ut av denna vecka. Jag vill ha en underbar vecka med moa. inga måsten, inga men och inga kansken. Nu är vi på G!:)

Så jag ser vad jag har upp nått! Jag vågar åka med okända människor och skaffa mig nya vänner. (Eller bekantskaper som ger mig något i livet.) Jag väljer att fortsätta kämpa för att må bra. Jag vill vara med min dotter. Jag är jag!

Nu när jag känner att det har hänt något med mig själv. jag är starkare. Tryggare. Målmedveten. Positiv. inte längre ett offer. Jag vågar, jag vill och jag gör, så blir jag alldeles varm inombords. Jag känner att all gårt, oro, ångest och besvikelse har lönat sig. Nu är känslorna utbytt mot något som gynnar mig.

Men det är också jag som har valt att förändras. Bara jag har åstakommit detta. Men jag hade inte klarat det lika bra utan alla som har stöttat mig. Som har lyssnat på mig, stöttat mig och tvingat mig att se min egen utveckling.

Det är inte lika skrämmande med allt som förut verkade omöjligt för mig. Nu finns det andra saker jag behöver jobba med. och det tänker jag göra!