Nu är snart denna dag över. Ännu en dag som passerat och gett mig erfarenhet och lärdom att ta med i min nya ryggsäck och möta framtiden.

Skönt att man inte vet vad som väntar bakom hörnet. Att man inte vet allt som komma skall. Hur skulle man då kunna besegra de högsta bergen om och om igen??

Nu är det blandade känslor. Känner mig lite säker och rädd. Rädd för att hamna i samma situationer igen. Att låta mig bli så svag att jag tappar bort mig själv. Rädd att förlora det jag nu blivit...

En del av mig känner brist på kärlek. Ovillkorlös kärlek. Och tänk. Det är bara jag själv som inte kunnat ta emot den. Känslan är så stark och intensiv att den blir skrämmande. Hur kan jag förtjäna sådan kärlek utan att behöva göra något? Finns sådan kärlek? Kommer tommrummet någonsin att kunna fyllas av kärlek från andra i min omgivning?

Att inte lägga värderingar i mina egna känslor är svårt. Att bara känna utan att behöva förklara eller försvara är en ny känsla för mig. Skrämmande..

Så med en smäll på nosen tar jag nya kliv, ut i det okända!