Ja då var man hemma igen. Efter ett stort kliv in i det skrämmande, det okända och otäcka.. Men tänk vad skönt det är att göra något som känns så jobbigt! SNågot som man överlever och sedan inser att man vuxit som människa... Idag ser jag varje dag som en sådan spännande upplevselse. Herregud, tänk att Kay Pollak varit så jobbig att se och lyssna på för mig. Tänk om man alltid hade den inställningen till livet! Gulle dig! Ja, tänk vad mycket lättare allt skulle kännas. Så jag säger bara det, why not! Det kan ju inte skada att försöka:)

Idag när jag kom hem sov jag flera timmar bara för att orka äta och ta min energi till att häls apå Moa. Så nu orkar jag inget mer för ikväll. Jag somnade brevid Moa. Så härligt att bara se på henne. Jag fylls av en varm känsla och inser att jag verkligen älskar henne. Skulle kunna göra allt för min lilla tjej. Tro mig, det där var inte något enkelt att säga. Jag har inte alltid haft lätt till mina känslor för henne. Har missunnat henne mycket. det är sanningen. Och den gör jävligt ont. Men lika bra att få ur den. Blir liksom så mycket lättare då. Så MOa: Mamma älskar dig av hela sätt hjärta. För mig är du livet själv!

Ja till alla er som är nyfiken på vad som hände kan jag bara säga ett ord...MYCKET! Mycket hände i mina tankar. I mina känslor och i livet. Så svårt att bekriva något så starkt. Men jag träffade många nya människor som gav mig mycket. Tack allihopa för att ni dela med der av era liv!

Och så kommer man hem och vardagen rullar på. Härligt på sitt vis, samtidigt som det är skrämmande. Får mig att inse vad jag ska ta itu med.

Har i alla fall skrivit en del av avd jag känner ikväll. Antar att det är en början.

God natt allihopa:)