Måste ju bara prova det här...=)

Gör såhär:

1. Ta fram din mobil
2. Bläddra igenom din inkorg
3. Stanna när du räknat till 10 och skriv första meningen av SMS:et
4. Gör likadant på varje fråga


-Vad skulle du säga om du fick reda på att din pojkvän varit otrogen?
Ok. Tänkte nästan det för du brukar ha henne när vi inte har Isa

-Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Nej! Du får komma och äta först om du vill.

-Vad  är det första du säger när din kompis blir påkörd av en buss?
Happy Halloween

-Vilket SMS blev du mest berörd av?
puss puss
-Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Sju blir bra, mat blir bra, du blir bra!

-Vad skulle du skrika om du vann en miljon?
Tjena gumman!

-Vad vill du höra mest av allt?
Hej gumman min!

-Din romantiska replik?
Snabba ryck!
-Vilken raggningsreplik funkar på dig?
Hej Tjejen!

- Vad är det mest fruktansvärda du nånsin har hört?
Jag hoppas att det inte är något allvarligt

Tiden bara rullar på och det är lätt att komma på vad man missat genom att vara efterklok. När någon kris händer i livet får man sig ofta en funderare på vad som är viktigt i livet. Och hur obetydelsefullt vissa små saker är...

Men ändå, när tiden flyter på och man får distans till det hela så står man där och gör samma sak igen. Man uppskattar kanske inte till 100 procent det man har i livet, man bråkar om bagateller eller mår dåligt över saker som egentligen är helt obetydelsefulla.

Så vad kan jag göra för att leva här och nu och verkligen leva det liv jag vill? En del av det är väl att vara sann mot mig själv. Göra det jag vill och våga satsa lite för att få det. För är det inte så att det är saker vi inte gjorde som vi kommer att tänka när slutet är nära?

Så vad är det jag ska våga mer av, satsa mer på, drömma mer om, uppleva mer av? Om jag ser till det jag har så har deyt jag varit med om hittils gjort mig till en stark och medveten tjej. Jag kämpar för dte jag vill och nöjer mig inte med näst bästa.

Och jag vill så mycket mer. Jag vill utvecklas mer. Jag vill uppleva och upptäcka mer! Jag vill känna, på gott och ont. Men tro mig, jag vill känna för det är en befriande!!

Så vad gör jag med all denna vilja? Den kan nästan göra mig frustrerad. Vet inte var jag sak börja... Är det så att jag ska släppa hän och bara tro på att allt löser sig... Livet har ju inga garantier.

Långsamt vaknar dagen...

Kan det vara så att man kan finna meningen med livet i ensamhet? Utan att släppa in någon, endast med sitt eget sällskap, sin egen tillit och förhoppningar?

Eller bli allt så mycket klarare när man hittar någon som speglar mig själv rakt igenom? Jag tror absolut på att vi människor ska tillhöra samhörighet. J

Jag själv känner att jag trivs när jag har tillhörighet. Men det innebär även tillit och chansning i livet. Men det är nog så att det är värt det... För när börjar jag annars att leva. Utan att ta några chanser eller att våga känna? 

Jag känner mig som mest levande när jag känner och lever här och nu. Att känna innebär att jag stannar upp och funderar hur jag mår och varför. Jag låter känslan komma istället för att tränga undan den. Jag ber om hjälp och försöker få ur mig det jag behöver. Att leva här och nu innebär att jag försöker fokusera på just nuet, leva varje liten sekund. Istället för att fundera på vad som väntar här näst...

Detta innebär en ständig träning för mig. För jag är så mycket mer van att stänga av och bara köra på. Men jag har aldrig känt mig så levande som jag gör nu!

Jag är nog, och har alltid varit en funderare. På gott och ont. Ett sorts kontrollbehov antar jag. Men å andra sidan ä det ju bara jag som har ansvar för mig själv och då kan en extra tanke vara bra. Däremor så vet jag att det kan vara bra att släppa taget och bara leva. Go with the flow!=) Svårt!

Helgen har hittills bestått av många funderingar om vad jag vill, vad jag har uppnåt och vart jag strävar nu...

Ännu en svår tanke. För det är så mycket jag vill! Jag vill utvecklas inom jibet. Jag kanske vill plugga vidare...eller prova något nytt? Samtidigt som jag trivs det bara den!! Jag vill fortsätta vara en stark Katrine med båda fötterna på jorden. Jag vill ge Moa en stabil grund att stå på, med massor av kärek och möjligheter.

Jag funderar på hur jag vill bo och ha min framtid. Jag vill ha familj. Det vill jag, men jag är så rädd att förstöra det. Jag är så rädd att fly igen... Förd et enda jag vill är att uppleva kärlek, kunna få allt jag strävar mot. Som jag idag känner mig redo för.

Jag vill tänja på mina gränser och se hur långt jag kan komma! Bli träningsinstruktör...låter ju helknasigt, men det är helt sant! Jag vill resa och upptäcka mer av världen och mig själv!

Jag vill att varje vän, nära och kära och familj ska veta att jag älskar dem. varje dag, varje sekund. jag vill uppleva så mycket med dem!

Drömmar och visioner har jag...och på det kommer man långt!

Totalt fokus på mig själv nu, ingen annan - bara jag. Egoistisk? Nej, jag känner mig bara stark. Mår så mycket bättre. Vägrar släppa fotfästet nu. Jag ska må bra nu, det är bara mitt eget ansvar!

Så hur tänker jag då? Jag tänker att jag klarar mig! Jag vet att jag klarar mig själv, att livet går vidare och att jag ändå kan njuta av varje liten sekund. Jag vill kunna ge Moa den kärlek och bekräftelse jag själv saknat..

Och det kan jag bara gör om jag själv är hel. inget tomrum som måste försökas fyllas på av någons sorts bekräftelse.

Det hålet fylls av värme och kärlek till mig själv idag. Av äkta bekräftelse från nära och kära som verkligen menar det. Av att bara ta det lugnt och ta hand om mig själv. Det fylls genom att jag lyssnar på mig själv och känner varje liten känsla som jag upplever.

Men det jag drömmer om är en annan sak. Kärlek, närhet, ömhet... på det vis som jag vill ha utifrån hur jag mår idag. Jag vill uppleva allt och kunna ta åt mig av det! Jag vet att jag kan nu, jag vet att jag vill, jag strävar dit...:)

Tillit. Har så himla svårt att känna tillit till någon. Men är medveten om det nu, och kämpar som bara den för att bygga upp det. annars spelar det ju ingen roll vem man anförtror sig åt... det är ju bara jag som kan göra något åt saken.

Även om jag vet att det är upp till var och en att vinna och kämpa för tillit, så är det så svårt att släppa taget. Våga. Leva. Lära...

Men har jag bestämt mig så har jag! Och jag gör allt för att komma dit jag vill och få det jag kämpar för!

För 10 månader sedan började jag att prata med min kurator. För 10 månader sedan var jag vilsen, rädd och tom. Men jag fattade ett beslut och har kämpat med det beslutet hela tiden! Jag ville må bra och hitta mig själv. Finna harmoni i livet och komma unerfund med vad jag vill. Jag och ingen annan...

Idag, just denna dag gick jag sista gången på mina samtal. Just idag tykte min kurator att jag var redo att stå på egna ben. Hon såg att jag har kommit så långt...och kan man tänka sig. Det ser jag också! jag känner det & jag är så glad över det. Det är lycka för mig!!

Jag vågar känna och fortsätta kämpa för mig själv. Jag har kommit underfund med så mycket hittils och för det är jag tacksam. Nu är jag inte längre rädd för min egen ensamhet. tvärtom. jag vet att jag klarar mig, jag klarar mig så bra. alldeles själv!

Men självklart drömmer jag om kärleken att dela livet med. Att älska och bli älskad. Och jag tror på det, det gör jag verkligen. Men kärleken till någon annan är inte det största länge. kärleken till mig själv är så mycket viktigare!

Att våga ta hand om mig själv och älska mig själv. Räta på ryggen och inse vad jag faktiskt kan och vad jag vill!

Nu börjar jag landa så pass mycket att nya drömmer börjar växa fram. och det är stort, för det måste ju innebära att jag är redo för det. Var sak har sin tid, och nu har jag nog jobbat klart med den del av mitt liv...

på något sätt känns det så påtagligt nära hur jag levde då. alla känslor, funderingar och hela förtvivlade situationen... Samtidigt som det känns att jag aldrig varit där. Att jag aldrig levt det liv jag gjort. Men det har jag, och det är mitt bagage Min levserfarenhet har fått mig att bli den jag är, med de värderingar jag har.

Den har fått mig att bli stark och komma underfund med vem jag är. Jag är så mycket mer än vad jag gjort eller hur jag växt upp. Jag kan så mycket mer! Och det är just det jag vill satsa på nu!

jag ska klara att jag vill! Jag vet att jag klarar det. en sak i taget, var sak har sin tid heter det ju....:)

Ett stort Tack till min kurator som funnits vid min sida. Jag känner mig så hel sedan jag tog beslutet att jobba med mig själv. Och din vägledning har varit ovärderligt! Jag insåg att tillit går att kämpa för. För du var den som visade mig just detta. Tack