Enbart genom att konfrontera sin egen rädsla kan vi växa som människor och förändras! Det är mycket enklare att välja den väg man alltid gått, leva livet som man alltid gjort. Men för mig är inte det att leva.

Att leva för mig är att vara här och nu. Att utvecklas och känna utmaning. Att våga känna, våga vara, våga leva! På så vis får jag uppleva de små guldkornen. De som ger extra energi, de som får en att orka. Lycka helt enkelt!

Läser en bok (Barn av livet av Tommy Hellsten) nu som verkligen är klockren för mig. Så mycket att bearbeta när jag läser den. Men så kloka ord! I den står det: Livet är till för att levas, inte för att behärskas och säkras.

Detta var en väldigt känslomässig och påtaglig mening för mig. Den berörde och jag fattade den direkt nu. Så började jag att fundera varför den var så viktig för mig. När jag kom pås varet insåg jag att jag kommit långt i mitt arbete med mig själv.

Med den självransakning jag har gjort så insåg jag att jag valde att leva en trygg tillvaro innan jag jobbade med mig själv. Jag hanterade olika saker på samma sätt (som faktiskt inte gynnade mig), jag visade inte vad jag kände, jag kunde inte uttrycka vad jag kände, jag hjälpte alla andra utom mig själv.

Tillvaron var trygg i det syfte att jag viste precis hur jag skulle hantera olika situationer. Men ofta var situationerna inte alls det liv jag ville leva. Men jag hade inte verktygen för att kunna agera annurlonda.

Verktygen fick jag genom att söka hjälp. Be om hjälp. Sedan var det bara att lägga all kraft och mod på att möta rädslan. För det kan jag säga, det är rejält skrämmande att började leva livet annorlunda. Även om man verkligen vill. Att våga stå upp för sig själv i alla lägen och ta tag i allt som känns svårt.

Hela JAG kan vilja fly, skrika och bara välja den lätta vägen- trygggheten att leva som förr. Men åter igen är det inte att leva livet för mig.

Jag försöker verkligen tänka på vilka framsteg jag gjort. När jag tar tag i mina rädslor och allt känns som mest förvirrat och skrämmande så fokuserar jag på syftet med varför jag gör det. Jag vill leva, och jag vill leva mitt liv.

Så nu har jag börjat gjort just detta. Och mitt i vitvelvinden av känslor så känner jag lättad. Lättad över att ta ansvar för mig själv och mina handlingar. Det handlar om att vara sann mot sig själv. För är jag det så finns det inget jag behöver vara rädd att möta.

Men det kan vara så svårt att lyssna på sig själv. Magkänslan som många pratar om, det lilla barnet som boken skriver om. Att lyssna på den lilla röst som kommer fram när det inte känns bra. Att våga lyssna på sig själv är en konst för mig. En konst som jag börjat komma i kontakt med och som jag verkligen ska kämpa för att höra!

Nu när jag sitter och skriver sitter Moa och tittar på piipi. Och som n blixt från ovan så handlar det om rädsla. Kan man tänka sig!

Pippi, Annika och Tommy rymmer hemmifrån, men så blir det inte alls som de tänkt sig när det börjar regna och åska. Så de söker skydd, och där sitter en luffare och spelar munspel. Annika som är livrädd säger: Tänk om det är spöken! Och Pippi svarar, Nej, då tror jag nog att det är en ängel som kommit ner från himlen!

Vad vackert, och så klokt! Allt handlar om hur man ser på saker och ting. Vad vi har med i ryggsäcken från vårat förflutet. Och det är endast då vi kan möta våra rädslor och förändras!