Ja då var trappsteget gått. Uppförsbacken klättrad. Regnvädret över. Jag tog tag i saken och gjorde något väldigt skrämmande... jag var sann mot mig själv ut i fingerspetsarna!

Det kan vara så svårt att stå upp för sig själv. Att bara våga berätta att det är så här jag känner och väljer. Men när det väl är gjort är det som en tegelsten släpper från hjärtat. Och kvar finns bara lugn.

Om man hela livet varit van att känna av andras känslor, så tar man lätt på sig dem. Man klarar inte av att människor far illa. Inte för att någon gör det, men skilnaden 'är att det blir som om det är jag som upplever den andres känslor... och det blir för tungt att bära.

Det jag kan göra är att ta ansvar för mig. På så vis kan jag må bra. Vad den andra människan känner och hur den agerar är inte mitt problem att ta tag i...

Jag är stolt över mig själv ikväll. Känner mig lättad och stark. Har en tilltro till mig själv och framtiden.