Långsamt vaknar dagen...

Kan det vara så att man kan finna meningen med livet i ensamhet? Utan att släppa in någon, endast med sitt eget sällskap, sin egen tillit och förhoppningar?

Eller bli allt så mycket klarare när man hittar någon som speglar mig själv rakt igenom? Jag tror absolut på att vi människor ska tillhöra samhörighet. J

Jag själv känner att jag trivs när jag har tillhörighet. Men det innebär även tillit och chansning i livet. Men det är nog så att det är värt det... För när börjar jag annars att leva. Utan att ta några chanser eller att våga känna? 

Jag känner mig som mest levande när jag känner och lever här och nu. Att känna innebär att jag stannar upp och funderar hur jag mår och varför. Jag låter känslan komma istället för att tränga undan den. Jag ber om hjälp och försöker få ur mig det jag behöver. Att leva här och nu innebär att jag försöker fokusera på just nuet, leva varje liten sekund. Istället för att fundera på vad som väntar här näst...

Detta innebär en ständig träning för mig. För jag är så mycket mer van att stänga av och bara köra på. Men jag har aldrig känt mig så levande som jag gör nu!

Jag är nog, och har alltid varit en funderare. På gott och ont. Ett sorts kontrollbehov antar jag. Men å andra sidan ä det ju bara jag som har ansvar för mig själv och då kan en extra tanke vara bra. Däremor så vet jag att det kan vara bra att släppa taget och bara leva. Go with the flow!=) Svårt!

Helgen har hittills bestått av många funderingar om vad jag vill, vad jag har uppnåt och vart jag strävar nu...

Ännu en svår tanke. För det är så mycket jag vill! Jag vill utvecklas inom jibet. Jag kanske vill plugga vidare...eller prova något nytt? Samtidigt som jag trivs det bara den!! Jag vill fortsätta vara en stark Katrine med båda fötterna på jorden. Jag vill ge Moa en stabil grund att stå på, med massor av kärek och möjligheter.

Jag funderar på hur jag vill bo och ha min framtid. Jag vill ha familj. Det vill jag, men jag är så rädd att förstöra det. Jag är så rädd att fly igen... Förd et enda jag vill är att uppleva kärlek, kunna få allt jag strävar mot. Som jag idag känner mig redo för.

Jag vill tänja på mina gränser och se hur långt jag kan komma! Bli träningsinstruktör...låter ju helknasigt, men det är helt sant! Jag vill resa och upptäcka mer av världen och mig själv!

Jag vill att varje vän, nära och kära och familj ska veta att jag älskar dem. varje dag, varje sekund. jag vill uppleva så mycket med dem!

Drömmar och visioner har jag...och på det kommer man långt!

 

Madeleine

10 november 2008 19:22

Så fina ni är ;-)

http://www.muppsan.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är så glad, å tacksam, så lycklig- så RIK! Jag har verkligen underbara vänner som finns där! Idag blev jag överraskad då jag satt hemma och hade sandra med familj på besök. Plötsligt kom Anna och det var dags att svida om!   Jag blev bjuden...

I helgen har jag varit ensam. Har hälsat på kära vänner på dagen och levt i mina mysbrallor på kvällen. Helt underbart! Ikväll kommer mina grabbar hem, det är härligt att få sakna lite för gud vad man uppskattar vad man har!   Jag har startat e...

Det är nog så att när man finner sig i någon form av kris så börjar man att fundera på livet- och döden. Döden i dig är inte så skrämmande för mig. Men att lämna nära och kära är en svårare tanke. Så idag gjorde jag det- jag skriv mitt vita arkiv. Ko...

    När jag började på det jobb jag nu har träffade jag denna underbara människa! Och precis som det kan säga i kärlek så sa det KLICK i vår vänskap! För mig kändes det som att vårat möte var något som var bestämt lång innan vi ens visste det....

Nu har en vecka gått sedan pappa somnade in och kvar är bara rester av tomhet just nu.... Jag önskar jag kunde gråta, släppa ut allt som finns inom mig. Men det går inte!:-(   Det är svårt att få höra olika kommentarer som egentligen ska vara trö...