Långsamt vaknar dagen...

Kan det vara så att man kan finna meningen med livet i ensamhet? Utan att släppa in någon, endast med sitt eget sällskap, sin egen tillit och förhoppningar?

Eller bli allt så mycket klarare när man hittar någon som speglar mig själv rakt igenom? Jag tror absolut på att vi människor ska tillhöra samhörighet. J

Jag själv känner att jag trivs när jag har tillhörighet. Men det innebär även tillit och chansning i livet. Men det är nog så att det är värt det... För när börjar jag annars att leva. Utan att ta några chanser eller att våga känna? 

Jag känner mig som mest levande när jag känner och lever här och nu. Att känna innebär att jag stannar upp och funderar hur jag mår och varför. Jag låter känslan komma istället för att tränga undan den. Jag ber om hjälp och försöker få ur mig det jag behöver. Att leva här och nu innebär att jag försöker fokusera på just nuet, leva varje liten sekund. Istället för att fundera på vad som väntar här näst...

Detta innebär en ständig träning för mig. För jag är så mycket mer van att stänga av och bara köra på. Men jag har aldrig känt mig så levande som jag gör nu!

Jag är nog, och har alltid varit en funderare. På gott och ont. Ett sorts kontrollbehov antar jag. Men å andra sidan ä det ju bara jag som har ansvar för mig själv och då kan en extra tanke vara bra. Däremor så vet jag att det kan vara bra att släppa taget och bara leva. Go with the flow!=) Svårt!

Helgen har hittills bestått av många funderingar om vad jag vill, vad jag har uppnåt och vart jag strävar nu...

Ännu en svår tanke. För det är så mycket jag vill! Jag vill utvecklas inom jibet. Jag kanske vill plugga vidare...eller prova något nytt? Samtidigt som jag trivs det bara den!! Jag vill fortsätta vara en stark Katrine med båda fötterna på jorden. Jag vill ge Moa en stabil grund att stå på, med massor av kärek och möjligheter.

Jag funderar på hur jag vill bo och ha min framtid. Jag vill ha familj. Det vill jag, men jag är så rädd att förstöra det. Jag är så rädd att fly igen... Förd et enda jag vill är att uppleva kärlek, kunna få allt jag strävar mot. Som jag idag känner mig redo för.

Jag vill tänja på mina gränser och se hur långt jag kan komma! Bli träningsinstruktör...låter ju helknasigt, men det är helt sant! Jag vill resa och upptäcka mer av världen och mig själv!

Jag vill att varje vän, nära och kära och familj ska veta att jag älskar dem. varje dag, varje sekund. jag vill uppleva så mycket med dem!

Drömmar och visioner har jag...och på det kommer man långt!