När det känns som allt går emot mig och allt bara känns hopplöst är det svårt att fokusera, tro att allt ska lösa sig till det bästa och ta en sak i taget.

Tankarna snurrar som en virvelvind i mitt huvud och jag känner mig bara orolig och stressad. ångesten får mig att vakna på natten och jag är bara rädd att det aldrig kommer att kännas bättre.

Trots detta så gjorde jag allt vad som stod i min makt till att förändra mitt beteende. Jag ringde vänner, jag försökte ta det lugnt och bara andas. Men just då kändes allt så hopplst...

TACK vare mina underbara nära & kära så fick också detta en ny vändning. jag har fått sådana fina kommentarer, sms och telefonsamtal. Och jag inser, att jag faktikst har en kämparglöd.

Rädslan går över till mod och sedan tar jag tag i saken. jag försöker påverka det kan har makt över. Sedan försöker jag att fokusera på mig själv. Vad är viktigt för mig??

Det är jätteviktigt att känna samhörighet för mig. Det spelar ingen roll vad andra anser om detta. Vi har alla våran egna bakgrund. Däremot måste jag finna mig i att samhörigheten inte kan komma från den familj jag vill. Detta är inget jag kan göra något av.

Jag kan bara välja vilka jag vill ha i mitt liv. Vilka jag kan anförtro mig åt och hur jag vill leva. Det är inte så lätt att fokusera på detta, eftersom viljan över att ha det kan inte kan få tar över.

Jag vet att jag har andra i mitt liv. Och tro mig, de betyder så mycket för mig. Men jag sörjer de som inte delar mitt liv... Jag saknar dem. jag älskar dem..

i natt när allt bara kändes skrämmande så kom alla tankar på en och samma gång. Vad vill jag, hur mår jag bra? Hur ska jag leva för att göra som jag vill? Vad har jag uppnått? Vad strävar jag mot?

Hur kommer julen att bli? Är jag ensam? Hur ska allt lösa sig...

Många funderingar. Men trots detta kom jag fram till ett och samma svar. Jag tar en dag i taget och fokuserar på mig själv. Allt annat löser sig på ett eller annat sätt...