När någon dör dras verkligen allt till sin spetts. Funderingar över livet och vad man vill ha ut är tankar som dyker upp..

Tankar om hur min egen mamma gick bort och vilken smärta det var, är känslor som finner sig på en gång..

Rädsla över själva döden och med allt vad den innebär sitter som en kniv i hjärtat. Men den enda sanningen är att döden är det enda självklara här i livet. Vi ska alla uppleva den, men vi vet inte hur.

Så jag ägnar en tanke till Ingrid. En tyst minut för att hedra henne.

Jag önskar alla hennes nära & kära all kraft de behöver.

Det finns inga korrekta ord, eller perfekt sätt att vara när någon gått bort. Det viktiga är att finnas, våga känna och uppleva vad som händer just här och nu.

För mig innebär denna sorg så mycket. Den innebär en resa fyra år tillbaka... Den innebär att våga tro på mig själv och mitt nya jag. Den innebär att jag än en gång får se vilka som står vid min sida. Den innebär att jag får träna på att känna igen varje känsla som kommer och våga ta det med ro. En dag i taget, var sak har sin tid...

Så vad är det jag kommer och minns? Jag kan ta på känslan som om det var igår. Synen av att se min egen mamma lilla och kämpa för att inte dö är alldeles för påtaglig. Bilden av henne tunga andetag och bejande blick gör verkligen ont.

För visst vill man väl tro att ens närmaste ska få somna in med ro. Att allt bara ska upplevas harmoniskt. Tyvärr var det tvärt om för mig själv.

Jag var upprörd, rädd, ledsen, arg och så besviken på att känna mig lämnad! Och i allt detta så fanns endå inte förståelse över vad som hände, vad det innebar och vad som väntade. Och tack gode gud för det. Men jag håller fortfarande fast vi att allt har sin mening.

Mamma, å mamma, vad jag saknar dig. Jag känner dig lukt varje dag, jag ser din blick och jag hör din röst. Så kommer det alltid att vara. Jag älskar dig, varje dag. Oändligt mycket.

Och vad är inte viktigare i livet än sitt eget barn? MOA jag älskar dig min ängel. Du har gjort mitt liv helt. Du är det bästa som hänt mig.