Så var det bekräftat. Jag hade rätt. Nu kommer rädslan...

Rädslan av att känna mig helt ensam. Nu har jag inga föräldrar och det är skrämmande. Fick frågan om jag någonsin har haft mina båda föräldrar...och det har jag väl aldrig riktigt haft.

Men jag har haft en låtsas pappa och efter det fick jag en nykter pappa i fyra år. Och när man inte längre har en mamma så känns det lilla,  oerhört viktigt för mig.

Men jag klarar mig. Det gör jag ju alltid, bara så less att behöva klara och överleva allt. Vill inte behöva kämpa så mycket, men jag antar att det är livets gång.

Åh gud låt mig inte bli lik min pappa. Ge mig kraft att förändra mig själv. Möta det skrämmande istället för att fly. Våga chansa för att vinna. Våga älska för att bli älskad. Hjälp mig nu.

Att alkoholism är en sjukdom är inte direkt en tröst. jag vet inte vad jag ska säga om saken. Kan bara säga vad jag känner. Och idag känne rjag mig bara likgiltig. Ledssen att återigen bli bortvalde, av alkohol.

Tänk att denna dryck/sjukdom är så mycket starkare än kärleken till sina barn. Den är så kraftfull att allt annat blir obetydelsefullt. Känslan av ruset övervinner den mäktiga känslan av att känna kärlek och respekt.

Som en objuden gäst kommer du och tar allt du vill ha. Du bryr dig inte om vad som står i vägen. De som har lyckan att hantera dig kan ha dig som en bästa vän för en kväll, men sen förvanslas du sakta till en ovän och man vill aldrig se dig igen... Man känner avsmak till dig och önskar att du aldrig fanns.

Men de som alltid ser dig som en bästa vänlever ett farligt liv. För dem är du som plåster på såren och alla andra i omgivingen känner avund till dig. För du tar all kärlek och uppmärksamhet som finns. På sidan av dig står alla vi som älskar personen i fråga, men det bryr du dig inte om. För du lever på den som älskar dig och det är alltid en ömsesidigt spel mellan er. Ett dödligt spel som ingen annan kan göra något åt.

Jag hatar vad du gör med människor jag älskar. Jag hatar dig för att du tar all kärlek som jag själv behöver. Jag hatar dig för att du får mig att alltid känna mig bortvald.

Allt detta känner jag. men det finns inget jag kan göra för dig. Jag kan bara fokusera på mig själv nu. Och det är svårt nog...

 

syrran

4 oktober 2008 12:04

Känner igen mig i vad du skriver idag. Känner mig tom och likgiltig,känns som man fått ett dödsbud. Just nu får jag läsa sinnersrobönen om och om igen, försöker hitta en inre styrka men den verkar inte finnas. Du vet att jag finns för dig och jag är så glad att jag har dig, min älskade syster. Det ger mig tröst och styrka.
Ta en dag i taget och släpp taget om det det vi inte kan göra någonting åt.
Älskar dig. Puss kram / Syrran

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är så glad, å tacksam, så lycklig- så RIK! Jag har verkligen underbara vänner som finns där! Idag blev jag överraskad då jag satt hemma och hade sandra med familj på besök. Plötsligt kom Anna och det var dags att svida om!   Jag blev bjuden...

I helgen har jag varit ensam. Har hälsat på kära vänner på dagen och levt i mina mysbrallor på kvällen. Helt underbart! Ikväll kommer mina grabbar hem, det är härligt att få sakna lite för gud vad man uppskattar vad man har!   Jag har startat e...

Det är nog så att när man finner sig i någon form av kris så börjar man att fundera på livet- och döden. Döden i dig är inte så skrämmande för mig. Men att lämna nära och kära är en svårare tanke. Så idag gjorde jag det- jag skriv mitt vita arkiv. Ko...

    När jag började på det jobb jag nu har träffade jag denna underbara människa! Och precis som det kan säga i kärlek så sa det KLICK i vår vänskap! För mig kändes det som att vårat möte var något som var bestämt lång innan vi ens visste det....

Nu har en vecka gått sedan pappa somnade in och kvar är bara rester av tomhet just nu.... Jag önskar jag kunde gråta, släppa ut allt som finns inom mig. Men det går inte!:-(   Det är svårt att få höra olika kommentarer som egentligen ska vara trö...