Åh vad jag trånar!! Jag trånar efter ömhet, närhet och respekt. Har aldrig känt så här. Känt att jag bara vill ha närhet- NU!

Igår var vi på takida. Var ju helt suveränt! Var med goda vänner och hörde på bra musik, kan det bli bättre?!=)

Hade verklgen jätte roligt. Kände att jag gjorde det jag ville och var Katrine rakt igenom. Så här ska det vara. Så här vill jag ha det.  Så här vill jag må.

Även om just denna dag är en dag som kan kännas ensam och lite eländig, så känner jag fortfarande att det är så här jag vill levar och må. Jag är jag och det känna bara bra. Allt jag gör gör jag för att jag vill. Vilken harmoni!

Idag valde jag att ha "offerkoftan" på mig. Kan vara så skönt att tycka synd om mig själv ett tag. Men ett litet tag får inte bli timmar som blir dagar som blir en längre tid av självömkan. En självömkan som gör absolut ingen nytta. Den gör en bara passiv och helt handlingsförlamad. Där vil jag inte hamna igen.

Och om någon skulel ha sagt åt mig att sluta tycka synd om mig själv så skulle jag ha tyckt att människan var konstig. Jag skulle inte förstå vad han/hon menade...

För det är just så enkelt att när man befinner sig i en situation som man inte mår bra, så är det väldigt lätt att tycka synd om sig själv. hela världen är emot mig. Vad har jag gjort som förtjänar detta? SLUTA! Så är absolut inte fallet. Om jag blir sårad så är det endast JAG som tillåter mig att såras! Jag har ansvar för mina egna känslor och får stå för mina egna val.

Däremot säger jag absolut inte att det är enklt. Men det finns ett val. Jag valde att börja leva. Jag valde att jobba med mig själv för att n mitt mål. Det kräver tid och energi, men tänk så mycket id jag lagt ned på alla andra människor...

Så idag funderar jag ver mina val. Vad kan jag göraför att må bra? Vad har jag för val? 

En tanke till dig min vän. Du är en underbar mamma och en förebild för mig. För mig är du oersättlig! Tro bara på dig själv...och älska dig själv! jag älskar dig Carro=)

När jag inte längre bara står och nickar så ser man vilka som står kvar. När jag ifrågasätter istället för försvarar så uppstår diskutioner eller samförstånd. När jag är den jag själv trivs med är jag med vänner som ger mig något.

Alla mina funderingar med vad som är normalt handlar bara om vad som är normalt för mig.=) vad som känns bra för mig. Sedan är det upptill mig att skita i vad omgivningen tycker.

Ibland kan man bli riktigt bevsiken på de man trott ska stötta och finns där. Ibland verkar det bara som de gör det så länge det inte handlar om de själva...

Nu har jag jobba första veckan sedan semestern och det är fredag. tänka vad underbart fredagar känns när man jobbar. vilken känsla! En känsla av behag, en känsla av stolhet och glädje!

Det kan vara väldigt förvirrande när man arbetar med sig själv och avgöra om det är min destruktiva sida eller om det är "normalt" att göra vissa saker. Nästan rädd för att göra fel...

På vägen har det blivit lite difust med vad jag vill... Vissa stunder känns så säkra. då bara känns det rätt. Men andra stunder kan vara så svår. Rädd att köra på som jag alltid har gjort och må dåligt sedan.

Jag vet. Se det positiva. Våga se att det faktiskt har hänt saker. Men det gör jag. Men man är inte dummare än att man är väldigt duktig på att lura sig själv.

Har inte samma utbyte att festa som förr. Eller söka bekräftelse genom att vara någon annan än mig själv. Nu kan jag tycka att det är så givande att ha ett bra samtal. Prata med en människa som jag känner ger något tillbaka..

Petik? ja, jag har kanske blivit det. Men det är lika bra att inse att petig är inget jag har varit förut. Så skönt att kunna välja de människor jag verklogen vill ha kontakt med. Så skönt att vara jag, och om ma inte gillar det så finns det ju ingen mening med kontakt.

Ibland kan det vara så svårt att förklara vad jag verkligen menar. Jag dömmer inte på något sätt andra människor och deras val. Vem är jag att dömma? Jag är fortfarande samma gamla Katrine med ny insikt i  livet.

Jag ser mig varken bättre eller sämre än andra. Jag ser mig för första gången som en av dem..

Många tror att jag tycker att festa är destruktivt. Så är absolut inte fallet. men mitt sätt att festa på har varit destruktivt. Det har varit destruktivt för jag har gjort saker jag inte kan stå för- varken för mig själv eller någon annan. Det har varit destruktivt för jag har inte alltid velat festa, men följt missbrukarens bettende.

Allt jag tycker har varit destruktivt innnebär absolut inte att jag tycker att det generellt är fel. Men just då var det fel för mig..

Nu försöker jag att välja saker jag vill göra. Jag vill kunna stå för allt jag gör. för mig själv och andra. Det är min grund till att må bra.

Blev allt ursäktandes nu? Nej. faktiskt inte.Men jag vill förklara hur jag menar med saker och ting så mina nära förstår mig. Så mina nära känner att de kan prata med mig om allt. Så de vågar fråga om de undrar något.

För hur det än är kan jag bara stå för mig själv. Och det gör jag nu. Och för det är jag stolt.

Idag började två smarta brudar med noll erfarenhet att renovera. Vi kryddade tillvaron med en stek, röttvin och kanon musik. Vad är då korv och öl i jämförelse?!:P

Det visades sig att tejpen var kass och vi såg ut som två förvirrade blondiner tillsammans. Men vi är inte dem som är dem, utan kämpade på med slipdamm fulla håret, röda vinläppar och spackelspaden i högsta hugg!

Säger bara coop nästa! Jävla tejp, den hänger som sorgliga trasor i taket för tillfället.. men det roligaste just nu är i af att gå på toaletten och gissa vems spackel-damm-fotspår som stod på toamattan sist ;)

nu har vinet övergått i glass och vi beskådar dagen verk.. ser mer ut som ett helvete men det är där någonstans utmaningen tänds.. hur vänder man helvetet till ett bohemskt paradis?? Vi ska ner till drakfestivalens öltält och fundera på det så länge..

Börjat renovera hemma. Har bestämt mig för att måla och tapetsera själv med hjälp av emma. Gör det för att testa mina gränser, prova något nytt och få klara något som jag aldrig gjort förut.

Kändes riktigt bra när första steget är klart. Ännu en sak jag gör för att må bra, trivas där jag bor och känna att jag klarar vad jag vill bara jag ger mig på det!

Jag kommer lätt in i rutiner på jobbet, nu känns det inte lika nytt längre. Bara utmanande och spännande=) Vilken bekräftelse man får av barn! De bemöter en med en stor kram och skriker av förtjusning när man kommer på morgonen.

En kvinna sa en gång till mig att det ofta inte är en slump som gör att man får det jobb man har. Det är ödet. Och i mitt fall stämmer det. För mig är det så viktigt att bemöta barn på ett respektfullt sätt. Att bekräfta dem och se dem för de barn de faktisk är. Barn är underbara, så ärlig och skör. Helt skyldig och öppen för livet.

Det är vi vuxna som har ansvaret i våra händer. Vi avgör hur våra barn ska se på sig själva och andra. Vilken inställning de får till livet och hur de väljer att leva. Alla beteenden ärvs så lätt. Ibland ser man inte hur viktigt vi verkligen är för dem...

Så jag ger mig själv en klapp på axeln för de framsteg jag gör som människa. Jag tar ansvar för mig själv och på så vis tänker jag också på min dotters framtid.

Ett slag för alla föräldrar!

Med jobbet och hösten kommer rutiner och hopp. Jag kan bli alldeles varm inom mig när jag tänker på hur mysigt det är med alla upplysta hem i hösten mörken. Det ser så varmt och inbjudande.

Jag har hopp om att det blir en bra höst. ett bra fortsatt år med saker jag mår bra av. träna, baka, vara med släkt och vänner, bjuda och bli bjuden på middagar... Och sedan är det längtan efter en behaglig känsla. Som värmer och her energi- kärleken.

Jag längtar efter att bli kramad. Att ligga brevid någon och bara mysa. Att prata om ingenting i flera timmar. Åh vad jag tränar efter kärlek nu...:)

Har aldrig fått längta efter att träffa någon. Sedan mitt första förhållande har jag haft pojkvänner hela tiden. Utan att tänka och känna har jag bara fortsatt frammåt som en ångvält!

Det jag har missat på vägen är mina egna känslor, jag har inte kunnat ta åt mig av den kärlek jag fått. Så nu kan jag bara se att längtan kan vara något bra. Något som får mig att fundera på vad jag vill ha, vad jag trånar efter och vad som gör mig lycklig..

Jag har alltid sett mina förhållanden som olika trösklar i livet. Något som bra gått att glömma och gå vidare. Men så är självklart inte fallet. Alla förhållanden och situationer jag varit med om har format mig till den jag är. Någon mening har allt haft.

Så nu när jag ser det med andra ögon så har jag lärt mig att det inte är farligt att vara ensam, och jag kan älska mig själv. Att älska mig själv har varit en mening som jag tyckt varit så löjlig..klart jag älskar mig själv...(?) Men nä jag började fundera på det så kom jag underfund med att jag inte ens visste vem katrine var. Hur skulle jag då kunna älska mig själv?

Vem är jag? vad står jag för? Vad är kärlek för mig? Hur är jag lycklig? Vad vill jag göra?

Frågor som kändes helt omöjlig att besvara. Så jag gör nu ett nytt försök=)

Jag är en polsitiv och glad tjej som alltid vill utvecklas och söker nya utmaningar.

Jag kan bara stå upp för mig sjläv, för det jag säger, gör och känner. Det står jag för.

Kärlek är något svårt för mig. Det är att kunna taemot och ge en del av sig själv. Det är att vara sårbar, samtiigt som det är en oerhörd bekräftelse. Kärleken till mig själv är den bästa bekräftelsen jag kan få. då känner jag mig stark.

Jag är lycklig när jag är med min dotter och vi har det bra tillsammans. Jag är lycklig när jag känner att jag duger som jag är. Lycka för mig är att utmana mig själv och övervinna mina rädslor.

Jag vill fortsätta lära känna vem jag är. Jag vill resa och uppleva livet på flera olka sätt. Jag vill se min dotter utvecklas och bli större. Jag skulle vilja prova fler jobb, läsa fler böcker, träffa nya vänner och våga vara jag!

Jag vill tro på mig själv...

Nu vände det. Några minuter och sedan var känslan borta. Se vilken vändning! Precis som jag har skrivit förut så kan allt förändras på ett ögonblick.

Så det jag lärde mig av den här händelsen var att stå upp för mig själv, oavsett hur svårt det verkar. För sedan vänder det och jag mår bra. Full av ny energi och ny visdom!

Men när jag stod som vilsen och pulsen alldelses för högt så kändes det som världen var emot mig. Jag kände att jag gjorde allt jag kunde, men fick bara skit tillbaka. just då kändes det som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde. Allt belv bara skit.

Men ändå var det något som fick mig att kämpa på, prova att göra val jag förut inte skulle ha gjort. och resultatet blev helt annorlunda. Jag mådde bra!

Kämpa på allihopa! Kan jag så kan ni!

Tick tack tick tack... den välbekanta känslan finns där. Vet inte om jag agerar som förr eller om allt bara är normalt. Vad är normalt? I tanken vet jag. det normala för mig är när jag jag känner att det är tryggt och jag mår bra av det. när jag kan stå för vad jag gör.

Men känslan. Känslan som är så strak, som bara skriker. Den bakanta känslan....

Min kurator sa att jag skulle uppmärksamma bekräftelse som jag mår bra av. Jag är bara van att söka bekräftelse som jag känner igen. Bekräftelse som ger mig uppmärksamhet, som får mig att känna mig som den enda. Men fortfarande så vet jag att den käsnlan är kort och efteråt kommer skammen. Så vad har jag sett mer för bekräftelse?

Jag har hört vänner säga att jag är en bra vän, att jag finns där och att man kan lita på mig. Jag kan se när moa visar att hon älskar mig och att jag är en bra mamma. Jag har träffat föräldrar från mitt  jobb som bekräftar min pedagogroll. Jag får bekräftelse på mina framsteg via bloggen. Jag kan få ett bra bemötande av en expedit som bekräftar mig. Min kära syster bekräftar mig. Mitt ex bekräftar hur bra jag är som människa. Mina arbetsamrater bekräftar mig både privat och i jobbet!

Minns min första kärlek. Vilken underbar känsla- att älska någon! Att känna att man är den enda och att det bara känns rätt. oavsett hur lång tiden går som känns det bara bra! Men då var jag 15 och visste inte mer...

Att jag skulle påverkas så mycket som jag gjorde då av att bli sårad visste varken han eller jag. Vi var bara ung och dum..

Men för mig innebar det att inte kunan tro på kärlek. Att bara vänta på att bli sårad. Att tro att allt var mitt fel, jag var otillräcklig. Desamma här. I tanken och förståndet inser jag att så inte var/är fallet. Men känlsan sitter hårt. Känslan är så bekant...

När känslan kommer över mig finns inget annat. vad är det som händer?? Precis som en drog tar känslan över och jag bara kör på. Men helsike heller! Inte nu! Stå upp för mig själv, oavsett hur svårt det är!!!