Det kan vara väldigt förvirrande när man arbetar med sig själv och avgöra om det är min destruktiva sida eller om det är "normalt" att göra vissa saker. Nästan rädd för att göra fel...

På vägen har det blivit lite difust med vad jag vill... Vissa stunder känns så säkra. då bara känns det rätt. Men andra stunder kan vara så svår. Rädd att köra på som jag alltid har gjort och må dåligt sedan.

Jag vet. Se det positiva. Våga se att det faktiskt har hänt saker. Men det gör jag. Men man är inte dummare än att man är väldigt duktig på att lura sig själv.

Har inte samma utbyte att festa som förr. Eller söka bekräftelse genom att vara någon annan än mig själv. Nu kan jag tycka att det är så givande att ha ett bra samtal. Prata med en människa som jag känner ger något tillbaka..

Petik? ja, jag har kanske blivit det. Men det är lika bra att inse att petig är inget jag har varit förut. Så skönt att kunna välja de människor jag verklogen vill ha kontakt med. Så skönt att vara jag, och om ma inte gillar det så finns det ju ingen mening med kontakt.

Ibland kan det vara så svårt att förklara vad jag verkligen menar. Jag dömmer inte på något sätt andra människor och deras val. Vem är jag att dömma? Jag är fortfarande samma gamla Katrine med ny insikt i  livet.

Jag ser mig varken bättre eller sämre än andra. Jag ser mig för första gången som en av dem..

Många tror att jag tycker att festa är destruktivt. Så är absolut inte fallet. men mitt sätt att festa på har varit destruktivt. Det har varit destruktivt för jag har gjort saker jag inte kan stå för- varken för mig själv eller någon annan. Det har varit destruktivt för jag har inte alltid velat festa, men följt missbrukarens bettende.

Allt jag tycker har varit destruktivt innnebär absolut inte att jag tycker att det generellt är fel. Men just då var det fel för mig..

Nu försöker jag att välja saker jag vill göra. Jag vill kunna stå för allt jag gör. för mig själv och andra. Det är min grund till att må bra.

Blev allt ursäktandes nu? Nej. faktiskt inte.Men jag vill förklara hur jag menar med saker och ting så mina nära förstår mig. Så mina nära känner att de kan prata med mig om allt. Så de vågar fråga om de undrar något.

För hur det än är kan jag bara stå för mig själv. Och det gör jag nu. Och för det är jag stolt.

 

tompalompa

7 augusti 2008 13:10

tjolla hopp på de... "eller om det är "normalt" att göra vissa saker"???? denna mening var intressant tycker jag.:)... Jag lever iaf som jag vill också , å jag skulle vilja säga att allt jag gör som inte andra kan stå för är normalt i min värld.:) På det viset klandrar jag ingen annan heller som gör något som kanske inte faller mej i smaken.. Man blir ganska "öppen" (hittar inte rätt ord) i sitt fördömmande mot andra människor om man lever efter det.. så summa sumarum Allt jag gör är normalt!! bara folk frågar varför jag gör konstiga saker så kommer dom förstå varför.. å gör dom inte det så lär dom må sämst med att dömma mej innan fakta framlagts. hmmm hoppas du förstår vad jag skrivit här.. gör det knappt själv.:P :D

 

Carro (The Nilsson one)

7 augusti 2008 23:40

Hallå vännen!
tänkte bara skriva och berätta att jag nu mer oxå är blogginnehavare... dock är den, än så länge, VÄLDIGT tom!

puss och kram

http://carro102.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är så glad, å tacksam, så lycklig- så RIK! Jag har verkligen underbara vänner som finns där! Idag blev jag överraskad då jag satt hemma och hade sandra med familj på besök. Plötsligt kom Anna och det var dags att svida om!   Jag blev bjuden...

I helgen har jag varit ensam. Har hälsat på kära vänner på dagen och levt i mina mysbrallor på kvällen. Helt underbart! Ikväll kommer mina grabbar hem, det är härligt att få sakna lite för gud vad man uppskattar vad man har!   Jag har startat e...

Det är nog så att när man finner sig i någon form av kris så börjar man att fundera på livet- och döden. Döden i dig är inte så skrämmande för mig. Men att lämna nära och kära är en svårare tanke. Så idag gjorde jag det- jag skriv mitt vita arkiv. Ko...

    När jag började på det jobb jag nu har träffade jag denna underbara människa! Och precis som det kan säga i kärlek så sa det KLICK i vår vänskap! För mig kändes det som att vårat möte var något som var bestämt lång innan vi ens visste det....

Nu har en vecka gått sedan pappa somnade in och kvar är bara rester av tomhet just nu.... Jag önskar jag kunde gråta, släppa ut allt som finns inom mig. Men det går inte!:-(   Det är svårt att få höra olika kommentarer som egentligen ska vara trö...